Jag har också skrivit en berättelse. Som jag inte kommit på namnet på. Gärna tips. smiley

Läs gärna och säg vad ni tycker. Tål kritik!!

ett år tidigare

Gud hatade mig. Ja, för hur kan det annars komma sig att jag satt i en skabbig park, en torsdag i oktober och frös häcken av mig i regnet, jag hade glömt mina nycklar hemma så nu var jag tvungen att jag vänta tills mamma eller pappa kom hem, jag hade inte tagit med mig några som i vanliga fall för att städaren var hemma så jag slapp låsa och därmed glömde jag nycklarna, jag hade redan letat efter gömstället till nycklarna städaren brukade använda för att komma in, men misslyckats, överraskande. Mamma och pappa kunde komma hem klockan elva. Just nu var klockan bara sex så jag hade fem härliga timmar att se fram emot. Så var det att vara Neah Ljungberg 14 år.

”Hej!” sa någon plötsligt och jag rycktes upp ur mina deppiga tankar. Framför mig stod en tjej i min ålder med en lång fläta som hängde över ena axeln. Hon hade långt ljusbrunt hår , samma färg på ögonen och ett leende som det sken om. Inte det också, jag hatade att se glada människor medan jag själv kände mig som en av de pölar på marken som hon klivit i när hon gick hit. ”Hej”, sa jag avmätt. Sätt dig inte här, sätt dig inte här, tänkte jag. Om du inte hatar mig Gud så vissa det nu. Hon satte sig bredvid mig. Det bevisade vad jag länge befarat, Gud hatade mig.

”Du bor inte här va?”sa hon och pekade på lägenheterna åt vänster ”Jag har aldrig sett dig här och jag bor här”

”Neej, jag bor i villorna.” Jag viftade lite med handen åt höger. Tystnad.

”Härligt väder eller hur”, sa tjejen. Jag trodde inte mina öron, vad snackade hon om? ”Inte speciellt”, sa jag buttert.

”Men om du inte gillar regn, varför sitter du då i regnet? undrade hon.

”Inga nycklar hem”, muttrade jag som den socialt lagda människa jag är.

”Jobbigt, du kan väl bara ringa dina föräldrar?” Jag kände ilskan bubbla upp inom mig, mina föräldrar skulle väl ändå inte bry sig. Jag orkade verkligen inte snacka med någon idag.

”Alltså varför bryr du dig? Jag vet inte ens vad du heter och jag bryr mig inte så lämna mig bara ifred!” Det sista skrek jag nästan. Hon tittade en smula förvånat på mig.

”Cindy”, sa hon

”Va? Vem är det?” sa jag trött, jag skulle uppenbarligen inte bli av med henne.

”Det är jag, jag heter Cindy”

Det orkade jag inte svara på. Vi satt tysta en stund. Regnet upphörde så småningom. Tjejen reste sig

”Du vill att jag ska gå?” Jag tänkte precis svara henne att det var på tiden men jag märkte chockat att det inte var så, det var ganska trevligt med lite sällskap.

”Du kan få stanna”, sa jag snällt. Hon log

”Jag var faktiskt på väg att gå ändå.” Jag kände mig lite lurad, nu ville jag ju att hon skulle stanna men då var hon tvungen att gå.

”Vill du hänga med?”, sa Cindy

”Va?” Var det smartaste jag kunde få fram. Ingen hade frågat om jag ville ”hänga med” sedan 5:an. Innan Robin bestämde att jag var en tönt.

Tjejen log bara igen

”hem till mig förstås, vad trodde du?”

”Jag trodde att vi skulle bryta oss in hemma hos mig”, sa jag. Hon tittade bara förvånat på mig. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon visste vad ordet ”sarkasm” betydde.

”Vill du hänga med då?” Jag övervägde mina möjligheter, sitta här som en tönt eller ”hänga med”

”Kom så går vi.”

***

Ett år senare

Cindy satt ensam i parken när jag kom. Jag sprang fram till henne. Hon tittade inte ens upp när jag kom utan fortsatte att stirra framför sig.

”Cindy?”, sa jag tyst, ”hur är det?” Jag sa inte ‘hur mår du’, det visste jag redan. Cindy tittade upp på mig som om det var först nu hon kände igen mig. Hon hade tårar i ögonen och såg inte alls ut som den flicka jag lärt känna för ett år sedan. Det som fattades var leendet som hade kunnat få vem som helst att må bra. Men just nu mådde hon själv inte bra, det var som om självaste solen inte lyste lika starkt längre.

”Jag vet inte om jag står ut”, viskade hon ”det äter upp mig inifrån” Jag satte mig bredvid henne och la armarna runt henne. Skuldkänslorna lyste ur hennes ljusbruna ögon. De som brukade vara så varma och snälla.

”Det är inte ditt fel”, sa jag. Cindy var min bästa vän och jag ville inte att hon skulle må dåligt.

”Det var jag som sprang över bilvägen bara för att jag var arg på honom, jag kommer inte ens ihåg varför.” Hon snyftade till ”Han skulle inte blivit överkörd om jag inte sprungit över!” Jag kände mig så tafatt. Vad fanns det att säga som skulle spela någon roll för henne?

Hennes bror hade några dagar tidigare blivit överkörd av en lastbil. Jag hade inga syskon men jag hade tillräckligt med fantasi för att kunna förstå åtminstone lite av vad hon genomled just nu. Cindys näst yngste syskon av fem, Joel, var 10 år. Eller hade varit. Plötslig hörde jag höga röster som närmade sig, Robin och Co dök upp från ingenstans. Om det var något Cindy inte behövde så var det inte att bli retad av dem. Men det var försent att göra något, han hade redan sett oss. Robin gick i min klass, Cindy gick i min parallellklass. Jag önskade att det var tvärtom.

”Tjena”, ropade Robin till oss. Han hade ett brett hånflin i sitt snygga ansikte. Han var ganska lång och hade rågblont tillfixat rufsigt hår och isblå ögon som glittrade elakt. Jag vek undan med blicken. Han granskade oss pillemariskt.

”Men ser man på är det inte lilla Neah och…hm. Var det inte din bror som dog?” Han tittade på Cindy. Hon blängde tillbaka. ”Du var med eller hur, du sprang över först utan att bli överkörd, men brorsan hade minsann inte samma tur. Synd att det inte var tvärtom.” Han log förnöjt när Cindy titta ner och mumlade ”Det borde snarare varit du.”

”Det tror jag inte” Robin vände sig mot mig ”eller hur, visst var det bra att det blev som det blev?” Jag stirrade in i hans isblåa ögon, därinne fanns en elak glimt som sa ‘jag spöar upp dig om du säger emot.’

Jag flackade med blicken, jag mindes i detalj hur mycket spö jag fått av honom. Jag hade aldrig fattat varför, varför hatade han mig? Men vem gjorde inte det förutom mina föräldrar och Cindy. Jag hatade mig själv, jag var inte som Cindy. Hon var trevlig och hade lätt för att prata. Jag var tråkig, feg och hade inte bästa betyg i alla ämnen. Vem skulle inte valt Cindy framför mig?

Jag visste inte vad jag skulle svara, jag menar var det verkligen värt att bli spöad för ett par ord? Cindy skulle förstå.

”Det är klart det blev bra som det blev” mumlade jag och skämdes lite för att jag var så feg. Robin log ”Precis, du hörde vad hon sa”, sa han och nickade mot mig medan han tittade på Cindy för att se hennes reaktion. Hon såg bara kallt på honom ”Du kan dra åt helvete” morrade hon. Robin rykte till, hans gäng tittade förväntansfullt på honom. Man kom inte ostraffat undan en sådan kommentar till Robin. Han slog till henne med handflatan rakt i ansiktet. Det blev ett rött märke där handen träffade.

”Upprepa det”, sa han lågt med hotfull röst, han utmanade henne och han skulle vinna vad hon än gjorde. Antingen var hon bara tyst eller så sa hon det och han skulle få slå henne en gång till. Jag bad henne med blicken att hålla tyst. Cindy tittade inte ens på mig, hon log ett kusligt leende som verkligen inte var likt den gamla Cindy. ”Dra åt helvete”, sa hon utan att darra på rösten. Robin klippte till henne med knuten näve rakt på vänster öga. Han log mot mig. ”Du kanske också vill ha ett fint blåmärke över ögat, då blir ni som tvillingar.” Han vände sig om och vinkade åt de andra i gänget att hänga med. De följde lydigt efter. Han var ‘kungen’ och fick göra vad han ville. Det var bara att acceptera och det hade jag gjort för länge sedan. Jag vände mig mot Cindy som satt och stirrade framför sig precis som hon gjorde när jag såg henne sitta ensam i parken. Plötsligt reste hon sig upp, ögonen var mer fientliga än när hon tittat på Robin.

”Jag fattar inte att du bara satt där!” skrek hon. Jag hade aldrig sett henne så arg ”Du bara satt där när de slog mig!”

”Jag kunde inte gjort något för att förhindra det som hände, det var inte jag som gav dig en snyting!” Nu skrek jag också.

”Nej, men det var du som bara satt där och betedde dig som om du var hans slav utan fri vilja, det är så fegt!”

”Det skulle inte tjäna någonting till, det skulle bara slutat med att jag också hade en vacker blåtira!”

”Det skulle visa att du brydde dig, att du var på min sida!” Hon slutade skrika och hennes röst var fylld av sorg ”Jag kan inte fatta att du sa att det var bra att min bror dog, du svek mig när jag behövde dig”. Med de orden vände hon sig om och gick därifrån. Jag stod där i tystnaden hon lämnat efter sig och stirrade efter henne. Nej, jag kunde inte förlora henne, fick inte förlora henne. Då skulle jag vara ensam utan någon som förstod mig. Men inte ens Cindy förstod mig för annars skulle hon väl inte gjort så? Eller?

Jag gick hem till vårt stora hus med tre våningar, ingen var hemma som vanligt. Mina föräldrar var aldrig hemma, deras jobb betydde mer än vad jag gjorde. Jag sparkade foten i den förbaskat dyra väggen som var helt onödig när det enda jag behövde var någon som förstod mig.

***

Det var november, en månad sedan Cindys och mitt bråk. Jag var ute på en promenad i det kyliga vädret. Jag gillade att promenera, det fick tankarna att klarna i skallen. Jag saknade Cindy, som hon varit innan hennes brors död. Tjejen med det leendet det sken om.

Jag suckade, det steg ett stort ångmoln från min mun. När jag tittade på klockan så var den några minuter över sju och solen höll som bäst på med att stiga upp över horisonten. Jag hade fortfarande ingen lust att gå hem till det tomma huset, den tryckande ensamheten. Här ute kvävdes jag inte av den, här kunde jag ju alltid prata med himlen om det blev kris.

Jag rycktes upp ur mina tankar när jag märkte att mina fötter hade fört mig till lägenheterna där Cindy bodde. Hur hade jag kunnat hamna här? Det var väl bara av gammal vana. Det kanske var dags att konfrontera henne. Cindy hade undvikit mig i en hel månad och det var väl dags att ta sig i kragen och uppföra sig vuxet. Men det skulle väl bara sluta med att jag satt på knä och bad henne att förlåta mig. Då fick det bli så för jag saknade henne så mycket, hon var den jag kunde prata med om jobbiga saker. Det mesta i alla fall. Men inte om att hon egentligen var för bra för mig, för kärleksfull och givmild. Jag var inget i jämförelse.

Jag knappade in koden till porten och gick långsamt in. En smutsig lampa tändes, den blinkade mot mig, ingen hade orkat fixa den. Jag hade bara varit här en gång, vi brukade mest vara hemma hos mig för det var ganska trångt hemma hos Cindy. Hon bodde i en fyra med sju personer inklusive henne själv. Fast nu var de väl bara sex personer kvar. Cindy var näst äldst, men hennes äldre bror hade redan flyttat ut så hon hade stort ansvar hemma som äldst syskon där. Hennes föräldrar tjänade inte så mycket men det spelade inte så stor roll för de var alltid snälla mot mig. Det var en lycklig familj, de förtjänade inte tragedin med Joel. Jag tänkte på min egen familj. Vi hade ett stort hus, tre bilar och en pool. Men ändå så kände jag mig inte nöjd och lycklig. Vad är det för fel på mig?

Jag gick med modstulna steg över golvet mot trapporna. Sedan, plötsligt, hörde jag ljudet av glas som splittrades inifrån lägenheten på min högra sida. Jag hoppade förskräckt till. Herregud! Vad hade det varit?! Jag stod på första trappsteget och visste inte om jag skulle fortsätta upp för trappan och strunta i ljudet eller kolla upp läget. Till slut tog nyfikenheten över och jag bestämde mig som den idiot jag är att se vad som hänt bakom den där stängde dörren. Smygandes på tå kom jag fram till dörren som var…olåst! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men det var spännande så jag öppnade långsamt dörren som gnisslade lite. Jag stelnade till. Nu var det över. Tänk om de skulle tro att jag försökte bryta mig in? Det skulle jag ha gjort om jag sett den skyldiga minnen som jag hade i ansiktet. Men ingen kom rusande för att anmäla mig till polisen så jag smög vidare, det var nästan roligt. Neah på nya äventyr. Jag kom in i en trång hall, sedan ett litet vardagsrum med två dörrar på var sida om rummet. I ena fanns bara en obäddad säng och en stark lukt av alkohol. Jag rynkade på näsan, usch. Det verkade inte vara någon hemma när allt kom omkring. Men varför lämna dörren olåst?

Jag gick tyst genom rummet till den andra dörren som var öppen och kikade in. Åh,Herre,Gud. Det kunde inte vara sant. Jag stod som paralyserad i dörröppningen och stirrade, bilden var för konstig för att jag skulle kunna ta in den. Robin stod mitt i rummet, glassplitter låg kring hans fötter och han höll något i handen, ett rakblad insåg jag chockerat.

***

Han tryckte rakbladet mot sin handled. Ett litet leende spelade på hans läppar, men det var inte ett leende av glädje. Om man tittade riktigt noga kunde man se smärtan bakom det. Jag fattade ingenting. Det här kunde inte vara Robin. Inte killen som mobbat mig sedan jag började högstadiet, killen som spöade upp folk varje dag, han som fick mig att framstå som en feg tönt, han som gjort så att Cindy hatade mig. Jag tog ett litet steg in i rummet. Jag visste inte att Robin bodde här, fast det visste väl ingen. Jag hade aldrig sett honom gå in här, med eller utan gänget. Märkligt. Jag tog ett litet steg till in i rummet, det var inte så stort, bara en säng och på den en halvfärdig teckning som föreställde en mörk skog med många skuggor och en liten person mitt i allt, den såg vilsen ut. Jag vet inte hur jag kunde se det men sättet figuren stod på visade hur ensam den var. Jag tänkte på mig själv och suckade högt innan jag hann tänka mig för. Robin tittade förvirrat upp, när han såg mig mörknade hans uppsyn märkbart. ”Vad gör du här?”, morrade han.

”Jag hörde en mindre explosion härifrån, ville bara kolla om du fortfarande lever”, svarade jag så spydigt jag kunde, min röst darrade bara lite. ”Jag tror att jag kom lite försent ändå”, tänkte jag. Jag sneglade på hans handled. Han följde min blick. ”

”Jag vet vad du tänker”, sa han tyst.

”Sen när började du läsa tankar?” Han stirrade bara argt på mig en lång stund innan han suckade uppgivet. Hans ansikte var varken argt eller hånfullt som det brukade vara. Bara trött.

”Varför?” viskade jag och tittade på hans handled. Robin förstod frågan men knep ändå ihop läpparna och tittade ner i marken, men sedan var det som om något inom honom- något som behövde att någon som lyssnade på det han bar inom sig- gav vika.

”Jag tror inte att du skulle förstå, du har ju allt; en rik familj, vänner som bryr sig om dig utan att du märker det, som gillar dig för den du är, du behöver aldrig göra de saker jag behöver göra för att vara tillräcklig.” Jag var mållös. Han fortsatte, kanske för att om han slutade skulle han aldrig få det ur sig. ”Och så har du en hel familj, mamma, pappa, barn liksom. Vad kan man mer begära?” Nu började jag bli lite irriterad, det lätt på honom som om jag var perfekt, det var jag inte.

”Det låter som om jag är någon sorts Gud, mitt liv är inte såå bra! Inte efter att du pajade Cindys och min vänskap”, sa jag anklagande, jag började gå upp i varv ”Förresten, jag fattar fortfarande inte varför du är så elak mot mig, vad har jag gjort för att du ska hata mig?” Men så gick det upp för mig när jag såg minen hans ansikte ”Är du avundsjuk på mig? Men det är inte klokt, du är ju Kungen som bestämmer vem som är cool eller tönt, jag är en tönt och du är en cooling därför enligt lagens alla regler är du bättre än mig, vad har jag som du skulle vilja ha?! Jag menar…” Jag märkte att jag svamlade och tystnade tvärt. Robin tittade på mig som om jag inte var klok, det var jag antagligen inte men ändå. ”Vet du hur det är att vakna varje morgon och undra var din pappa är eller om han ens är i livet? Hur det är att undra varför ens mamma gav sig iväg? Hur det är att fråga sig om det var för att man själv inte var tillräckligt bra? Kanske förtjänade jag det?” Robin gick fram till sin teckning- inga tvivel om saken, han var en hejare på att rita- och satte sig ner på sängkanten och tog upp en penna för att fortsätta på bilden. Hans ansikte blev fridfullt, något som jag heller aldrig sett. Det var en helt ny sida av den Robin jag lärt känna, en sida som var skrämmande lik mina egna funderingar. Jag tänkte på lukten av alkohol i sovrummet och mådde lite illa, jag förstod mer och mer om Robin.

***

Robin fattade inte vad han gjort för att förtjäna att Neah ”jag är så viktig” Ljungberg stod i hans rum och glodde surmulet på honom, hon var rätt söt. Men det var bara ett för hårt straff. Hon tänkt säkert att han var en loser som skar sig, vilket han var. Men idag hade han bara inte orkat vara cool och stenhård. När han kom hem idag hade det blivit en katastrof. Pappa hade varit aspackad precis som vanligt, han hade haft den där elaka glimten i ögat som Robin hatade.

”Dra åt helvete!” hade Robin skrikit åt honom och det var precis vad han gjort, fast efter att han fått in ett par snygga träffar på honom. Vreden och sorgen visste inte hur den skulle komma ut innan den sprängde honom och rakbladet var det enda sättet som funkade.

Neah tittade fundersamt på honom.

”Kan du förklara varför du är så elak mot mig?”

”Kan du lämna mig ifred?” Det var precis det Neah hade sagt till Cindy när hon lärde känna henne men det var Robin omedveten om.

”Jag lovar att jag går sen”, sa hon.

”Okej, du kanske inte har hört det men det har definitivt jag; Starkast överlever”, mumlade han medan han koncentrerade sig på teckningen han höll i. Neah skrattade torrt.

”Haha, visst men ändå vad har du emot mig?”

Han hörde nyfikenheten i hennes röst och beslutade sig för att vara helt ärlig så att hon kanske gick sedan som hon lovat. ”Jag tycker att du är en bortskämd liten skit som har massor av pengar men som ändå inte tar vara på sina vänner, du sårade Cindy och nu tycker du att det är mitt fel och att det är så synd om dig, det var inte mitt fel utan ditt.” Hon stirrade med chockade ögon på honom, han hade visst träffat en öm punkt. Där fick du bitch.

***

Jag skakade okontrollerat av all vrede mot honom. Jag ville sudda ut det där självgoda leende från hans läppar ”Du då, du sitter här och skär dig som värsta nollan.” skrek jag ”Jag har iallafall en familj som är sund och även om Cindy hatar mig så tror jag att hon bryr sig om mig fortfarande. Du har bara en fullgubbe till pappa och en mamma som inte brydde sig tillräcklig mycket om dig för att stanna.” Jag slutade skrika och sa med så mycket frätande förakt jag kunde uppbåda ”Du är så jävla ensam”

Jag vände mig tvärt om och marscherade rakt ut ur lägenheten för att slippa se Robins sårade ögon som tittade ledset på mig. Det skulle jag inte klara av, inte hans ledsna ögon, jag kunde inte förklara varför. Ilskan som bara vällt fram i mig var som bortblåst. Jag tänkte på blodet från hans handled som dropp, dropp, droppat ner på golvet. På hans teckning. På den sårbara blicken i hans ögon när han pratade om sina föräldrar. Hur hade jag kunnat vara så elak?

Du är så jävla ensam.” Orden ekade i huvudet på mig. Han borde inte blivit sårad av de fem små lätta orden. Varför skulle han bli det?

Kanske för att han är ensam”, tänkte jag. Men nej, inte Robin ”coolast av alla”. Ändå så gnagde den tanken i bakhuvudet på mig resten av dagen.

***

Jag stod i en vacker park. ”Det är en stor kontrast till den där hemma”, tänkte jag sådär i förbigående. Mamma och pappa stod vid en utsökt dekorerad lyckobrunn med små färgglade blommor som snirklade sig runt brunnen.

Vill du lägga ner pengen i lyckobrunnen, gumman?”

Varför då?” undrade jag ”Vad är det för vits med att lägga ner pengar i brunnar? Mamma och pappa skrattade. Pappa fick skrattrynkor runt ögonen. Jag kände ett styng av saknad. Nu för tiden skrattade de aldrig.

Men Neah, om man lägger en peng i en lyckobrunn så sägs det att man kommer få tur och lycka i sitt liv, det vet du väl?”

Jag fnös bara men kastade lydigt ner pengen i brunnen. Men jag tänkte inom mig att äkta lycka kan man inte köpa för pengar.

***

Jag satt i klassrummet och tänkte på minnet som bara ploppat upp i huvudet. Lyckobrunnen hade uppenbarligen inte fungerat för annars skulle jag inte sitta här och kämpa med matten. Jag kunde komma på en massa andra anledningar till att brunnen måste lagas.

Det surrade till i fickan. Ett sms, men vem skulle skicka det till mig? Cindy var ju fortfarande arg på mig, eller? Jag tittade mig snabbt omkring och drog sedan upp min iPhone 4. Det var från ett nummer jag inte sett förr. Jag klickade nervöst på meddelandet.

Skulle du vilja ta Cindys plats nu?

Om inte så ligger hon riktigt risigt till

möt oss vid gympabyggnaden om 5 min…

R

Skit! Det kunde inte vara sant! Hur vågade han?! Om nått hände Cindy så skulle jag han få med mig att göra, jag hade tänkt på det Robin sa om att det var mitt fel att jag mist Cindy och nu skulle jag inte svika henne igen.

Jag räckte upp handen och sa att jag måste gå och ”pudra näsan”. Matematikläraren stirrade på mig och var på väg att fråga vad det betydde så jag sa skyndsamt ”gå på toa alltså.” Han nickade ”Bara några minuter då.” Visst, jag skulle bara gå och vrida om Robins hals några varv. Lätt som en plätt.

Jag reste mig upp och rusade ut ur rummet utan att bry mig om lärarens förargade blickar. Han måste tro att jag är jättekissnödig, tänkte jag och log lite innan jag såg gymnastikbyggnaden torna upp sig ovanför mig. Nu var det dags att konfrontera Robin. Men jag ville inte såra honom som förrut. Det var kanske det som fått honom att göra såhär. Hade mina ord haft en så stor verkan?

***

Det hade varit skrattretande lätt att fånga in Cindy. Hon hade förändrats märkbart, var minsann inte lika tuff längre. Hon ser härjad ut, tänkte Robin. Hon hade varit på väg hemåt, hennes klass slutade tidigt idag och då hade han och gänget tagit henne. Nu satt hon och stirrade på honom med stora bruna, förvånade ögon. Det här gällde inte henne, utan Neah. Han var tvungen att visa att killen som hon sett i hans lägenhet inte fanns. Men det hade varit ganska skönt att prata med henne om det stora mörkret som låg och ruvade inom honom, hon hade lyssnat. Samtidigt så hatade han henne. Allt var bara så förvirrande.

Det hade mörknat tidigt och vinden slet i de höga träden som vajade och viskade om saker människor inte förstår sig på. Gymnastikbyggnaden var grå och smälte lätt ihop med de stora molnen som låg och blängde hotfullt i norr.

Robin stod nonchalant lutad mot väggen, Kevin, en pojke med så ljust hår att det nästan var vitt, höll koll på Cindy som satt ner. Plötsligt kom Neah rusande, hon var helt svartklädd, från det svarta kortklippta håret till de svarta conversen och så de svarta ögonen. Om blickar kunde döda, tänkte Robin och rös. Kunde det vara samma tjej som inte försvarat sin vän mot honom, skurken? Neah tvärstannade framför honom och hennes ansikte var bara någon centimeter från hans och han betraktade hennes ansikte med något som liknade ömhet, hon var ju bara en så överväldigande och kämpaglöden lyste ur hennes ögon. Men hon var från en rik familj och han från en närmare urfattig. Hon skulle inte förstå honom.

Neah tittade på Cindy och kärlek fanns där men när hon vände tillbaka blicken till honom så blev den bister igen ”Vad vill du?”

Robin log lugnt ”Jag vill att du ska försvinna från stan, annars blir det synd om Cindy” Neah såg med ens ut som sitt gamla jag igen, osäkerheten sken igenom hennes fasad, ögonen flackade som om de sökte efter stöd men inte fann det. Det är du och jag nu, vem tror du vinner, lilla Neah? tänkte han bistert.

***

Jag var rädd. Robin hade sitt gamla hånleende på läpparna och Cindy såg skräckslagen ut, för min skull. Jag kan inte vinna mot honom, tänkte jag förtvivlat. Jag kommer få lämna stan för att inte Cindy ska bli skadad. Jag måste ge mig. Som att jag tycker att han har rätt. Snälla, inte en gång till. Jag mindes förra gången då jag förlorat och mist min bästa vän. En liten röst inom mig skrek att ‘nu ska du fan ge honom vad han tål!’

”Nej” Min röst var låg men bestämd. ”Nej!” upprepade jag högre.

”Nej vad?”

”Nej, jag lämnar inte stan för att ni säger det och nej, ni ska inte röra Cindy”

Robin såg överrumplad ut. Det hade du inte väntat dig va? tänkte jag. Men han återhämtade sig snabbt och flinade bara bredare, innan jag visste ordet av så hade han trängt sig förbi mig och ryckt upp i Cindy från marken. ”Är du säker?”

Jag letade febrilt i mitt huvud efter något som skulle få honom att tveka. Och mindes samtalet i hans lägenhet.

”Vet ni att han skär sig?” sa jag snabbt. Allas ögon riktades mot mig. ”Att hans föräldrar skiter fullständigt i honom, han är en fattiglapp, en loser”

Robins blick på mig var enormt sårad innan hans ansikte blev helt uttryckslöst. Jag drog efter andan för att säga det sista som skulle få honom på fall, som skulle skada honom lika mycket som allt han gjort mot mig ”Du är så jävla ensam”

Han kved till och sedan så föll jag rakt ner på marken baklänges. Robin stod över mig med så starkt hat i de blåa ögonen att jag trodde att jag skulle kvävas. Jag insåg vad han gjort och raseriet exploderade i min kropp. Jag reste mig upp och slog honom, slog och slog. När han föll låg han bara kvar och lätt mig slå honom. Jag hörde skärade skrik men det enda som fanns i mitt huvud då var Robin som tänkte förstöra mitt liv. Det här var för allt han gjort mot mig, vreden jag haft pyrande inuti mig bröt sig lös, men det var inte bara vrede mot honom utan mot mina föräldrar som struntade i mig, mot Cindy som lämnat mig och mest mot mig själv för vilken nolla jag var, en som väntade på att andra skulle ta för sig, sorgen över att vara så…ensam och missförstånd. Otillräcklig. Plötsligt blev jag bortryckt av ett par milda men bestämda armar. Jag föll rakt in i Cindys famn, tårar droppade ner på den smutsiga marken, mina tårar men också Cindys. Det var inte alla som hade en sådan bra vän. Jag var kanske inte så ensam ändå. Inte om hon kom tillbaka. Men hon skulle inte förstå min osäkerhet, hon var ju så full av liv och glädje i vanliga fall. Jag var säker på att hon skulle bli det igen när hon accepterade att hennes bror var död och att hon inte kunde göra något åt det.

Jag bröt mig loss från hennes varma, trygga armar när jag kom på att jag kanske slagit ihjäl Robin. Hans ‘kompisar’ hade försvunnit i tomma intet. Bra kompisar. Och Robin, herregud, han blödde från näsan och ett otal sår som mina naglar klöst i hans ömtåliga skinn. Han stirrade upp i himlen, molnen hade försvunnit och himlen var lika blå som hans vackra ögon. Han hade strimmor i sitt smutsiga och blodiga ansikte. Efter tårar.

Jag gick sakta fram till honom ”Robin”, viskade jag ”förlåt”. Han ignorerade mig. Jag försökte igen för det var outhärdligt att se honom ligga där som en bortslängd trasdocka

”Res dig upp!”

”Varför?”, hans röst var hes.

”Därför att du inte kan ligga här resten av ditt liv.” Det verkade som om han tyckte att det var precis vad han kunde. ”Du måste resa dig igen!”

”Jag orkar inte”, sa han ”Dessutom finns det inte något värt att resa sig upp för”

”För min skull, snälla!” Till och med en döv skulle höra det desperata tonfallet i min röst ”Jag ska hjälpa dig!”

För första gången sedan jag slagit ned honom tittade han på mig ”Det är lite komiskt att den som slog ner mig erbjuder mig sin hjälp”, sa han och log nästan.

Jag räckte ut min hand mot honom. Han tvekade men sedan höjde han sin hand och fattade tag i min.

***

Senare

Jag sprang fram mot Robin. Han skrattade mot mig. Jag fylldes med ens av värme när hans blåa, varma ögon tittade på mig med kärlek. Jag kastade mig i hans famn och la armarna om honom. ”Ta det lugnt”, skrattade han. Jag kände mig så speciell när jag var med honom, som om jag var underbar, han litade helt och fullt på mig. Fast för lite mindre än en månad sen så hade han varit lite misstänksam mot mig. Men när jag hade berättat om hur ensam jag kände mig ibland så hade han öppnat sig lite och berättat lite om sig själv. Jag kände att han förstod mig mer än någon annan. Nu var han mycket snällare, han var lycklig och jag var lycklig över att han mådde bra. Cindy och jag hade blivit sams igen och det var allt jag begärde av henne. Så småningom skulle hon förlåta mig också. Mina föräldrar jobbade tyvärr lika mycket som vanligt men jag accepterade att de ändå älskade mig fast vi inte brukade prata så mycket.

Robin visade mig en teckning som han hållit i sin hand. Det var samma motiv som på den förra teckningen. Men när jag tittade noga så såg jag att en ljusstråle letade sig genom den täta skogen där framme och den förra figuren som så vilset gått runt i skogen stod nu med handen i en annan figurs med längre hår. De tittade mot ljuset och det glödde ut från eras sammanlänkade händer. De utstrålade hopp.

Jag log mot Robin och vi tittade i samförstånd på varandra. Hans ögon var så blå som en himmel en sommardag… mina tankar avbröts av en munter röst ”Snälla ni, kan ni rappa på lite, ni kommer försent till julavslutningen! Cindy hoppade förbi oss och flinade glatt. Jag och Robin följde så snabbt vi kunde efter henne i myllret av elever. Jag var fri och lycklig och när jag tittade på Robin kände jag mig oövervinnlig. Det fanns människor som älskade mig för den jag var. Det fyllde mig med värme. Jag var inte ensam i mitt mörker längre.