Hej!

Vi har skrivit typ noveller och så i skolan och hemma, det är kul och vi vill dela med oss av det
vi skrivit. “Så nära men så långt borta” skrev jag för typ tre veckor sen, som en svenska uppgift.

Ni får gärna skriva vad ni tycker och så. Jag tål kritik!! smiley

Hope you like it! smiley


nära men så långt borta

Jag
vaknade med ett ryck. Det var mitt i natten. Jag antar det i alla
fall, det var becksvart, men det skulle ju kunna vara tidig morgon på
grund av det ständiga vintermörkret. Jag undrade vad som väckt
mig. Så kom jag på det. Det var skriken och den brända lukten i
luften. Jag var fortfarande omtöcknad av sömnen så det gick lite
segt där uppe. Det var bara jag kvar i det lilla huset som jag bodde
i alla andra var borta. Jag skyndade mig med bultande hjärta för
att se vad som stod på. Jag slängde på mig min varma vinterkappa
och kängorna. Jag kände efter som hastigast så att halsbandet jag
fått av mormor var där det skulle, runt min hals. När jag var klar
sprang jag ut men blev stående med gapande mun på tröskeln. Huset
snett mittemot stod i lågor. Alla runt omkring skrek och sprang runt
som yra hönor. Jag såg mor en bit bort. Hon försökte släcka
elden med vatten från flera vattenspannar. Jag sprang mot henne.

”Vad
händer?!” Frågade jag henne panikslaget när jag kom fram. Hon
tittade upp och såg på mig med rädda och trötta ögon. Sedan
skakade hon på huvudet och jag såg en tår som långsamt letade sig
ner för kinden. Sedan fortsatte hon med att ösa vatten. Jag tog en
tom spann och sprang till brunnen. Där var det trängsel och skrik
och stoj. Jag trängde mig mellan en gammal man och en tjock kvinna.

”Akta
på dig lilla tös!” Skrek kvinnan. Jag backade några steg, för
kvinnans blick var så fientlig att jag blev rädd.

Här
är jag tydligen inte välkommen att göra något.

Tänkte jag och gick en bit bortifrån brunnen. Jag var fortfarande
trött eftersom det var mitt i natten så jag satte mig och tänkte.

Mor
hade gråtit. Det gör hon aldrig, någonting mycket hemskt måste ha
hänt, förutom att ett hus nästan brunnit ner.

Min
mor heter Liva och är en ganska slank men stark kvinna. Hon är inte
en sån som visar känslor men är en rättvis och god mor. Hon har
gift om sig med Assar, han har en son sen innan han träffade mor.
Han heter Frosten och är lika gammal som jag. Han är min bästa
vän, jag kommer inte så bra överens med andra flickor i min ålder,
men gör mitt bästa.

Min
far reste bort till de sydligare länderna och kom aldrig tillbaka.
Mor sa att han dött i ett inbördeskrig (vad nu det är för något).

Jag
har fyra syskon utan Frosten räknat. De heter Moses, Inga, Lalla och
Valde. De tre sistnämnda är yngre än jag. Det är bara Moses som
är äldre han är 16 jordvarv och ska snart flytta ut från vårt
lilla hus. Inga är 12, Lalla är 9 och Valde är 3 jordvarv.

Jag
heter Katja och är 14 jordvarv. Jag fick ett halsband av min mormor
som var, och är fortfarande, shamanen i byn när jag var liten. När
jag blev lite större så sa hon att jag aldrig fick ta av det,
varför vet jag inte, men det betyder väldigt mycket för mig. Hon
sa också att halsbandet var magiskt, men det tror jag inte på, och
att jag skulle ge det till min förstfödda dotter sen.

Jag
vaknade med ett ryck igen. Jag hade somnat till där på marken. Jag
fick en energikick och reste mig upp. Nu skulle jag minsann också
hjälpa till. Jag tog upp spannen och gick med bestämda steg mot
brunnen. När jag var inne bland folket som fortfarande trängdes där
runt, så trycktes alla runt mig ut mot kanterna. Ett litet barn
ramlade och började gråta. Jag böjde mig ner för att hjälpa
honom upp, men han bara trycktes mot marken. Hans mor såg lika
förfärad ut som jag kände mig, så jag backade hastigt. Det var
som om jag hade ett kraftfält runt mig. Jag backade tills jag hade
en husvägg bakom ryggen. Det där var skumt. Efter en stund med
lugna andetag, så hörde jag ett rop bortifrån.

”Vi
har släckt elden!” Det blev genast rörelse vid brunnen.

”Den
är släckt, den är släckt!” Ropades det från höger till
vänster. Jag for upp på fötter och sprang med strömmen tillbaka
mot byns mitt. Vad jag inte tänkte på var att ”kraftfältet”
var borta. Alla var samlade vid torget så det var ganska svårt att
hitta fram till mor bland alla människor. Men till slut hittade jag
henne. Hon var ganska så sotig i ansiktet och hade några mindre
brännskador på händer och ansikte.

”Vad
hände?” Undrade jag.

”Någon
hade sett någon smyga ut från skogen och sätta eld på Myllers hus
och sen snabbt försvinna igen.” Jag såg återigen några tårar
glittra på hennes kinder, men det kunde också vara svett från
värmen från elden.

”Var
är Frosten?” Frågade jag.

”Han
har gått hem för att sova tror jag.”

”Okej,
då går jag också hem. Vi ses imorgon.” Jag gick med snabba steg
mot vår stuga i utkanten av byn. Tur
att de inte satte eld på vårt hem.

Tänkte jag medan jag gick. Jag gick så snabbt att jag snubblade och
föll på mina långa kjolar. Jag kravlade mig upp och skulle precis
gå när jag kände knivbladet mot strupen och en grov och smutsig
hand för munnen så jag inte skulle kunna skrika.

”Stå
alldeles stilla.” Sa en sträv mansröst. Jag stod blickstilla.
”Lyssna på mig nu.” Sa rösten. ”Vill du att det ska hända
samma sak med ditt hus som det gjorde med grannens?” Han lättade
lite på trycket av kniven så jag kunde skaka på huvudet. ”Okej,
då ska du göra som jag säger nu. Ta med dig det här brevet.”
Han höll fram ett kuvert framför mitt ansikte. ”Och kila det
under stadsherrens dörr inatt.”

Jag
nickade igen.

”Blunda
och räkna till femtio, om jag ser att du kikar så skär jag halsen
av dig. Och om jag får reda på att du har berättat för någon,
händer samma sak med både dig och den du berättat för. ”

Jag
nickade och började räkna. När jag kommit till femtio så var han
borta. När jag var säker på att han inte var där så började jag
springa mot stadsherrens hus. Hundratals tankar snurrade runt i
huvudet. Det jag ville mest nu var att få känna mig trygg och varm.
När jag var framme så tittade jag mig försiktigt om så att ingen
såg mig och stack brevet under dörren. Sen kilade jag snabbt
därifrån, mot vårt hus. När jag var framme så slängde jag mig
in genom dörren. Sen så stängde jag den och lutade mig mot den och
andades djupt. Jag gick upp och lade mig.


morgonen när jag vaknade så hörde jag upprörda röster nerifrån.
Det lät som om mor pratade med någon och hon lät upprörd. Jag
kände inte igen rösten. Jag gick upp och tog på mig kläderna. Sen
tassade jag tyst till trappavsatsen.

”Men
så kan ni inte göra!” Sa mor med ilska och en förtvivlan som hon
illa dolde i rösten.

”Jo,
alla ska flytta till staden Mortel inom en väldigt snar framtid.”
Sa en mansröst. ”Ni ska ha lämnat ert hus senast i kväll. Adjö.”
Så hörde jag hur ett par kängor klampade ut ur huset. Från köket
hörde jag snyftningar. Jag gick försiktigt ner och såg mor stå
vid vasken och gråta. Jag gick till henne, hon tittade upp och
torkade snabbt ögonen.

”Vad
hände? Vem var det? Var är alla andra?” Jag ställde frågorna så
snabbt att jag nästan snubblade på orden. Hon såg på mig och
svarade:

”Det
var stadsherren. Han sa att vi var tvungna att lämna huset och
flytta till den närmaste staden, Mortel, senast i kväll.” Hon
vände sig om och började ta fram lite bröd och en kopp mjölk. ”De
andra är ute och har redan börjat samla ihop våra saker. Vi åker
ikväll.” Hon gav mig koppen och brödet och gick ut. Jag stod som
förlamad med maten i händerna. En flyktig tanke flög genom mitt
huvud. Tänk om det var brevet som jag fick av mannen igår som
hade gjort det här.
Men så skakade jag på huvudet och satte
mig vid bordet och åt min frukost. Efter en stund så kom Frosten in
med famnen full av gamla fårskinnsfällar.

”Liva
sa att du skulle sy ihop de här till ett lapptäcke.” Han dumpade
lasset på bänken mittemot mig. Han såg sammanbiten och ledsen ut.
Jag funderade på om jag skulle berätta vad jag varit med om igår
natt, både kraftfältet och mannen. Men bestämde mig för att inte
göra det. För hans eget bästa. ”Jag hörde att de hittat
benrester i resterna av Myllers hus. Tre av dem har bränts inne.”
Han slog ner blicken. Jag såg förfärat på honom. ”Det kan inte
vara möjligt.” Viskade jag och reste mig skakigt för att diska
koppen. ”Vilka?”

”De
har hittat Klas, Gerda och Fridem i skogen. Levande.”

Vilket
betyder att Samuel, Lucy och Per har dött.
De
var de yngsta barnen i familjen Myller. Jag började se suddigt och
kände en tår rinna ner för kinden. Så hörde jag ett klonkande
ljud som genom dimma men antog att jag hade tappat koppen. Frosten
kom fram till mig och omfamnade mig medan jag grät stilla över de
döda barnen. Jag hade vaktat dem flera gånger och älskade dem
nästan lika mycket som mina egna syskon. Frosten klappade mig på
ryggen och sa milt:

”Vi
måste jobba. Vi ska ju resa till staden ikväll. Vi måste skynda på
om vi ska hinna packa allt.” Jag torkade mina ögon och nickade.
Frosten plockade upp den fallna koppen och nickade mot högen med
fårskinn på bordet. ”Du måste nog sätta igång med det där om
du ska vara klar snart.” Han klappade mig på armen och gick ut ur
huset, visslande på vår melodi som vi gjort själva för några
jordsnurr sen.

Jag
stod och samlade ihop mig ett bra tag innan jag
tog fram nål och tråd för att börja sy. Jag stack mig i fingrarna
flera gånger på grund av koncentrationsbrist. Jag satt och tänkte
på den halva familjen. Tänk
om det hade varit min familj?


kvällen vid kvällsmålet så var det väldigt tyst. Vi skulle åka
efter att vi ätit klart. Jag blev klar först så jag tackade för
maten och gick ut för att börja sadla vår lilla häst Solstrålen.
Den hade fått namnet för att den var så glad och snäll hela
tiden. Jag tränsade och spände den för vår vagn som vi skulle
lasta allt i och sitta i själva. När jag var klar så hade alla
kommit ut och börjat lasta. Alla förutom Inga som höll i Valde som
sov. När vi var klara satte vi oss och Assar höll i tömmarna.

Jag
tror att jag somnade, för jag väcktes av att Frosten ruskade i mig.
Jag hade drömt om de döda barnen. Det var en hemsk mardröm.

”Vi
är framme.” Sa Frosten. Vi hade rest hela natten så bara vi som
satt där bak hade sovit lite. Vi red in genom en stor port och kom
in bland höga smala hus som var helt olika dem som vi hade i vår
by. Vi fortsatte tills vi kom till torget. Där var det ett bord med
en skylt på som det stod Granbyn
på.
Det var där ifrån vi kom så vi satte kurs mot bordet. Bakom det
satt en fetlagd man med isblå blick som sände ut signalen farlig.
Assar
klev ner från vagnen och ställde sig framför bordet.

”Vi
kommer från Granbyn
och
har blivit hitskickade av vår stadsherre. Vet du vart vi ska
någonstans?” Mannen mätte honom med blicken och svarade:

”Jo,
ni ska till Storgården. Vägen är genom den där gränden,” han
pekade mot en smal gränd åt öst. ”Och sedan höger. Resten
finner ni ut själva.” Assar tackade honom och klev upp på vagnen
igen. Vi färdades genom gränden och upp på en kulle till höger.
Där uppe fanns en gård som inte syntes från torget. Vi kom in på
en gårdsplan framför stora huset där det vimlade av olika sorters
boskap som getter, får, hästar, kor och grisar. Jag såg också en
liten gråspräcklig katt. Det fanns också ett stort antal
tjänstefolk som såg på oss med skygga blickar medan de skyndade
mot sina mål. Vi steg av och gick mot huset, men innan vi hunnit
fram så kom en lång kvinna ut och mötte oss.

”Välkomna!”
Sa hon. Men det lät inte som om hon menade det. ”Ni kommer från
Gåsdalen?”

”Nej.
Vi kommer från Granbyn.
Rättade
Assar henne.

”Ja,
så klart.” Hennes blick blev ännu mer fientlig än innan. ”Följ
mig så ska jag visa er var ni ska bo.” Mor gjorde en ansats att ta
med Solstrålen och vårt lass med saker men kvinnan hindrade henne.

”Låt
det vara. De som är här kan ta hand om er häst och sakerna.”
Mors ögon smalnade men Assar drog lätt i hennes arm så hon gav med
sig.

Vi
följde kvinnan och jag kände tjänstefolkets blickar i ryggen när
vi gick så jag smög in min hand i Frostens. Vi gick runt huset och
kom till ytterliggare ett stort hus. Där stannade kvinnan och vände
sig mot oss.

”Här
ska ni in.” Hon viftade med handen mot dörren. ”Jag kan tyvärr
inte följa er men det finns folk där som hjälper er.” Hon log
ett brett leende, men det nådde inte till ögonen. Det
är något som är väldigt fel här.
Tänkte
jag. Vi gick in och fick se fler människor av samma sort som de på
gården. En man tog tag i Assar och placerade honom en bit bort från
oss. Samma sak gjorde han med Moses och Valde och till slut också
med Frosten. Jag såg ängslan, rädsla och kanske också en liten
gnutta kärlek i Frostens blick när han såg på mig med sina djupa
mörkt bruna ögon från sin plats bredvid Assar. Den kanske
inbillade känslan i hans blick fick mig att rodna och slå ner
blicken. Nu var det bara flickor kvar. Det var jag, mor, Inga och
Lalla. Mannen som ställt Assar och de andra pojkarna en bit ifrån
oss gjorde en gest med handen som sa att de skulle följa honom. De
gjorde det i samma stund som jag förstod. Att de på gården var som
vi, folk från byar med samma öde som vår. De var lurade precis som
vi, att vi skulle flytta hit och leva här som vi gjorde i hembyn,
men vi hade blivit grundlurade. Vi skulle inte få leva här som vi
hade gjort innan. Vi skulle få leva här som slavar. De delade upp
varje familj i flickor och pojkar för att vi skulle göra olika
arbetsuppgifter. Jag kanske aldrig skulle få se Frosten eller de
andra pojkarna någon mer gång. Den tanken fick mig att börja frysa
och nästan gråta men jag höll tillbaka tårarna så att inte Lalla
eller Inga skulle se att jag grät. En kvinna kom fram till oss och
vinkade till oss att vi skulle följa henne. Vi gjorde det och kom in
i ett rum med många bäddar i. Det fanns även en stor tavla där
det stod vad dagens uppgift var. Idag skulle vi rensa grönsakslandet.
Kvinnan visade oss till två bäddar och vi förstod att vi fyra
skulle sova där om nätterna. Men det var inte så farligt. Hemma
hade jag delat bädd med både Inga och Lalla. Kvinnan gick till ett
stort skåp och tog fram tröjor och kjolar. Vi skulle inte få ha på
oss våra egna kläder. Hon tog även fram fyra hårband så vi
skulle kunna ha håret i flätor när vi jobbade. Vi fick våra
kläder och satte på oss dem. När kvinnan såg mitt halsband så
drog hon efter andan och sträckte fram handen. Jag ville inte lämna
ifrån mig det så jag skakade på huvudet. Hon gick framåt och
försökte rycka det av min hals. Men då fick mor nog.

”Nej!”
Skrek hon och puttade till kvinnan i bröstet så hon snubblade
bakåt. ”Det halsbandet har Katja fått av sin mormor. Det ska hon
fortsätta att ha!” Kvinnan ryggade tillbaka och stirrade konstigt
på mor men mor brydde sig inte.

”Gick
det bra Katja?” Hon såg ängsligt på mig.

”Jodå,
det gick bra.” Svarade jag. Kvinnan rotade än en gång i det stora
skåpet. Så tog hon fram en stor skylt som det stod Regler på.

Regel
nummer 1. Man ska inte prata före man blivit tillsagd.

Regel
nummer 2. Gör alltid som Herrarna säger.

Regel
nummer 3. Prata aldrig eller reagera på något De Andra (Pojkarna)
gör eller säger.

Om
du bryter mot någon av reglerna så blir du hårt straffad.

”Det
var det dummaste jag har hört! Man ka … ” Jag satte handen för
munnen på mor och skakade på huvudet. Hon tittade på regeltavlan
och nickade. Hon förklarade med tecken för Inga och Lalla så att
de också förstod. Kvinnan visade oss vägen till åkrarna och på
vägen dit så tecknade hon att Herrarna var män och deras fruar.
Hon tecknade också att hon själv hette Tina. Hon tecknade också
att mitt halsband var något som jag skulle hålla gömt om jag ville
ha kvar det. När vi kom ut dit så var det så många kvinnor och
flickor som jobbade i landet att jag inte kunde räkna. Tina visade
oss till en ledig plätt med orensad mark och satte sig ned för att
börja jobba.

”Ska
du … ” Jag satte återigen handen för mors mun och såg strängt
på henne. Hon såg sig omkring för att se om någon av Herrarna som
vaktade åkern hade hört henne. Som tur var så hade ingen det. Vi
rensade och rensade ända tills det inte fanns någon mer plätt att
rensa. Då hörde vi en vissling och vi tittade upp. En av Herrarna
stod på en liten upphöjning lite till höger om där vi jobbade.
Hon hade en lång svart klänning och sitt röda hår uppsatt i en
stram knut.

”Nu
är arbetet avslutat för idag!” Ropade hon så att alla skulle
höra. ”Ni får gå till er sovsal och vänta lite, sedan ska vissa
av er tjänstgöra i köket med disken. Där efter får ni alla ett
kvällsmål.”

Hon
klev ner för upphöjningen och alla kvinnor och flickor började
röra sig mot huset. När vi kommit till vår bädd så slängde jag
mig på den. Jag var helt slut. Hemma så hade jag ju också jobbat,
men inte så här länge och hårt. Jag reste mig för att leka
blindbock med Inga och Lalla för att fördriva tiden lite, men jag
ville helst av allt sova.

Flera
dagar hade varit liknande så jag var halvdöd. Jag hade inte sett
Frosten på hela tiden. Han var ju på gården men utom räckhåll
för mig. Så nära men så långt borta.

En
lång stund, efter dagens arbete i landet, kom en Herre in och
förmedlade att de ätit och att några av oss skulle diska. Mor var
en av de kvinnor som blev utvalda. Hon kramade om oss och gick iväg
med bestämda steg. Inga och Lalla fick leka själva ett tag för jag
orkade inte, så jag la mig på bädden där det säkert var massor
av löss, men jag orkade inte stå eller ens sitta. Jag slöt ögonen
och tänkte på Frosten, och av någon konstig anledning så slog
mitt hjärta fortare när jag tänkte på honom och hans fina ögon.
Så tänkte jag på de döda barnen, och jag grät några ljudlösa
tårar, men snabbt gick sorgen över i ilska. Jag tänkte på Frosten
igen. Varför ska man börja gilla någon mer när man vet att man
kanske aldrig mer kommer att ses!? Jag suckade en ilsken suck, satte
mig upp och hoppades att föräldrarna till de döda barnen hade
ägnat mycket tid och kärlek till dem. Jag kunde ju inte ligga och
slöa när jag inte visste hur mycket tid jag hade kvar att vara med
dem jag älskar så jag gick fram till Lalla som satt och lekte med
något hon hittat och tänkte fråga vad det var för något. Men hon
trycktes ut från mig. Jag blev med ens kall inombords. Det var samma
sak som hade hänt när det brann. Jag ryggade tillbaka mot bädden
så jag inte skulle göra henne illa. Hennes ögon var uppspärrade
och jag såg en liten tår trilla ner för kinden. Inga var på andra
sidan rummet, så jag kunde inte ropa till henne att hon skulle
trösta sin syster så jag lugnade ner mig och gick försiktigt fram
till Lalla. Jag kunde röra vid henne! Hon trycktes inte ifrån mig!
Jag drog henne intill mig och vaggade henne tills hon slutade gråta.

En
stund senare satt jag fortfarande med Lalla i famnen men sovande nu,
när det lät från dörren. In kom kvinnorna som diskat. De hade med
sig mat och vatten. Men det var något som inte stämde. Mor var inte
med. Det kanske hade hänt något. Jag reste mig och la försiktigt
ner Lalla på bädden. Sen gick jag till Tina som vi bekantat oss
lite med och tecknade att mor inte var här och att jag skulle gå ut
och leta efter henne. Jag frågade också om hon kunde ta hand om
syskonen. Hon nickade och jag gav mig av.

Det
hade börjat regna och dropparna smattrade mot taken. Jag smög längs
husväggen och tyckte det var konstigt att de inte hade reglat dörren
när de kommit med diskarna. Men de kanske bara glömde det. När jag
kom till hörnet så såg jag försiktigt runt knuten. Inget. Jag
gick sakta med handen längs väggen och kände mig fram med händer
och fötter. Jag fortsatte att gå tills jag gick in i ett staket.
Det brakade lite och jag stod blickstilla. När inget mer hände så
smög jag vidare över staketet ännu försiktigare än innan. Jag
hörde mansröster så jag antog att jag var vid en vaktstuga vid
pojkarnas sovsal. Då kanske jag kan hitta Frosten. Tänkte
jag hoppfullt. Som tur var så fanns det inga fönstergluggar på den
här sidan av vaktstugan så jag smög enkelt förbi. På andra sidan
var sovsalen. Jag funderade, med sinnena på helspänn, på hur jag
skulle kunna komma i kontakt med honom. Efter en stunds funderande så
kom jag på att vi hade gjort en melodi. Jag visslade den och
väntade.

Hoppas
att ingen vakt hörde det där.
Tänkte jag. Det hände
ingenting och mitt mod sjönk. Jag började smyga mig vidare mot
storgården för att försöka hitta mor men hörde steg bakom mig.
Jag stelnade till.

Tänk
om någon av vakterna hade hört min vissling.
Jag
kände en hand över min mun och en på axeln. Jag skrek, men mitt
skrik dämpades av handen. Jag försökte slita mig loss men en
lugnande röst, som jag väl kände igen, viskade:

”Håll
tyst! Annars kommer det vakter!” Jag kunde inte tro att det var
sant. Frosten var här. Han var verkligen här. Jag vände mig
långsamt om och omfamnade honom.

”Jag
är så glad att du lever!” Viskade jag medan tårarna började
rinna och blandes med regnet. Det hade varit så mycket tårar och
ledsna ansikten på senare tid att inte jag heller stod ut.

”Mor
är borta. Hur är det med de andra? Mår de bra? Vi har jobbat hela
dagen på åkern och jag är helt färdig … ” Han höll handen
för min mun.

”Någon
kanske hör oss.” Han vände upp mitt tårrandiga ansikte och
torkade tårarna. ”Jag är också glad för att du lever. Ledsen
för att du fick vänta, men det var lite svårt att komma ut utan
att någon upptäckte det.” Han tittade sig snabbt omkring och
fortsatte sedan. ”Assar och Valde mår fint men Moses har blivit,”
han tvekade. ”Straffad för att han sade emot en av Herrarna.”
Han gjorde en paus, suckade och såg mig djupt i ögonen. ”Han
kanske inte överlever en dag till.” Jag började gråta igen och
kramade honom ännu hårdare och tryckte ansiktet mot hans bröst.
Frosten vände upp mitt ansikte och kysste mig. Först blev jag så
förvånad att jag slutade gråta men så fortsatte tårarna att
rinna och jag kysstes tillbaka. Det lät så mycket av regnet att vi
inte hörde stegen förrän det nästan var för sent. Frosten såg
sig över axeln, började springa och drog mig med sig.

”Vad
gör du?” Ropade jag över dånet från regnet som tilltagit
ytterligare i styrka och det hade börjat åska.

”Det
är någon bakom oss!” Svarade Frosten. Mitt hjärta skenade. Vi
hade blivit upptäckta. Jag pressade min kropp att springa ännu
fortare. Vi sprang och sprang men vi såg nästan inget genom regnet.
Jag såg något mörkt framför oss. Det måste vara skogen, om vi
bara kunde komma dit så skulle vi vara ganska säkra. Plötsligt
hörde jag ett svischade ljud bakom mig, och sekunden efter så hade
Frostens grepp om min hand lossnat. Nu låg han på marken och vred
sig i smärtor medan han pressade handen mot låret där en pil stack
upp.

”Spring.”
Sa han halvkvävt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Någon hade
skjutit Frosten och nu skulle de snart komma ikapp oss. Jag grep tag
i hans arm och släpade honom runt närmaste hörn. Där släppte jag
honom och sjönk ner på huk vid hans sida och frågade honom, halvt
panikslaget, vad vi skulle göra.

”Rädda
dig själv medan du kan.” Sa han med halvkvävd röst som dröp av
smärta. Jag tänkte på inga villkor lämna honom och ha
skuldkänslor resten av livet för att jag inte gjorde något. Jag
trevade på marken och hittade en vass sten. Det började formas
någon slags plan i mitt huvud. Men jag visste inte om det skulle
fungera. Jag tog stenen och skar av en remsa tyg längst ner på min
klänning. Sen tog jag den och knöt runt Frostens lår ovanför
pilen. Det skulle i alla fall stoppa blodflödet lite. Om jag fick ut
pilen ur låret skulle det vara ännu bättre, men jag vågade inte
röra den allt för mycket. Det kanske skulle skada honom. Frosten
reste sig försiktigt upp på armbågarna för att kyssa mig ännu en
gång.

”Vi
måste härifrån.” Sa han. Smärtan fanns där men den var ganska
väl dold. ”Om du håller mig om axlarna så kanske jag kan hoppa
fram på ett ben.” Jag ville inte skada honom mer så tveksamt
skakade jag på huvudet på huvudet. Jag ville att han skulle vara
säker och inte ha ont mer. Om vi kom oss härifrån i regnet, så
skulle vi kanske kunna rädda oss till skogen. Jag nickade lite
tveksamt men hoppfullt och hjälpte honom upp. Jag kikade fram runt
hörnet för att se att de inte hade märkt att vi kommit undan. Det
var folktomt på gatan. Han stödde sig på mig och vi linkade iväg.

Det
tog oss lång tid att komma till skogsbrynet. Frosten kunde knappt
gå, trots min hjälp. Han sjönk ner på marken och stönade.

”Jag
klarar inte av att gå mer.” Sa han halvkvävt. ”Leta reda på de
andra och hämta mig här sen. Jag måste bara hämta lite krafter.”
Jag gick motvilligt ifrån honom men jag visste att han hade rätt.
Han skulle inte orka att gå någonstans utan att vila först. Pilen
stack ju fortfarande ut ur benet och smärtade säkert väldigt
mycket. Om jag hittade mor så kanske hon kunde hjälpa honom att få
ut den.

Jag
gick tillbaka samma väg vi kommit och hittade snart en liten klunga
med människor. När jag kom lite närmare så såg jag att det var
mor, Lalla, Inga, Tina och några andra kvinnor från vår sal. När
jag gick fram till dem så blev mor så överraskad att hon stapplade
bakåt.

”Herrarna
sa att de hade skjutit dig.” Hennes ögon fylldes med tårar. (Det
var värst vad hon hade blivit känslosam på några veckor bara).
Hon slog armarna om mig och kramade mig så hårt att jag nästan
inte kunde andas.

”D
… et räck … er.” Flämtade jag och kippade efter luft. Hon
släppte mig och såg på mig med sorg och kärlek i blicken.

”Var
var du?” Frågade jag. ”Du kom inte tillbaka med dem andra.”

”Jag
blev tvingad att diska det jag diskat en gång till, för de tyckte
att jag hade diskat för dåligt.” Jag kom på att jag hade lämnat
Frosten i skogen och berättade snabbt vad som hänt, men uteslöt
kyssen. Vi satte av mot skogen och när vi kom till platsen som jag
hade lämnat Frosten så greps jag av panik. Det var ingen där. Jag
började gråta. Stilla tårar rann ner för kinderna. De hade hittat
honom. Mor kramade mig och tacksam slöts jag in i hennes armar.

Vi
gick igenom skogen i flera dagar och på nätterna sov vi under
träden. Jag grät mig till sömns varje natt. De hade säkert dödat
honom. När vi hade vandrat länge, länge och var väldigt trötta
och hungriga så såg vi en liten by nere i en dal. Vi fick nytt hopp
och satte kurs mot den. När vi efter ytterligare en dag kommit fram
så fick vi först ett avtvaktande välkomnande. Men när vi
berättade att vi hade varit slavar hos Herrarna så blev de lite
vänligare. De hade många stadsbor som kom därifrån. Vi fick till
att börja med ett rum på värdshuset Gristrynet. Efter några dagar
fick vi ta över ett hus som det bodde en gammal dam i, men hon avled
tyvärr. Vi flyttade in och fick överta alla hennes saker, för hon
hade inga barn som kunde ta dem. Jag saknade så klart vår gamla by
men det här var också en bra och trevlig stad.

Några
månvarv efter händelsen började jag skriva ner det som en dagboks
berättelse. Så här blev slutet:

Jag
saknar så klart Frosten enormt mycket. Men mor säger att jag måste
komma över det och gå vidare i livet. Inga och Lalla har skaffat
nya vänner och har väldigt trevligt med dem. Nu har det gått ett
jordvarv sedan vi blev lurade till slavar och jag drömmer
fortfarande mardrömmar ibland om händelsen.

Sista
delen i den sanna berättelsen av och med Katja Livadotter.

P.S.
Halsbandet hade en kraft. Om personen som bar det blev mycket
upprörd eller arg så skulle det utlösa ett kraftfält runt
personen. Det var det halsbandet som Herrarna ville ha för att
använda i strid. Men de visste inte att man behövde vara arg och ha
den speciella kraften själv för att det skulle fungera. Jag har
kraften för att min mormor var shaman. Hon är tyvärr död nu. Jag
använder inte halsbandet längre för att inte skada någon.

Epilog

Tre
jordvarv efter händelsen

Jag
gick till torget en marknadsdag för att sälja våra ägg och
grönsaker. Jag ställde mig på vår vanliga plats och började
lägga upp äggen, löken och de andra grönsakerna på bordet. När
jag nästan var färdig föll en skugga över bordet, som frågade
hur mycket mina varor kostade.

”Två
kopparmynt för ett ägg och ett silvermynt för grönsakerna per
styck.” Svarade jag automatiskt medan jag fortsatte med att lägga
upp råvarorna. Skuggan var fortfarande kvar så jag tittade upp. Jag
såg in i de finaste ögon jag sett. De var bruna och väldigt
djupa., och jag var helt säker på att jag hade sett dem förut även
om det var länge sedan. Då sa Frosten:

”Jag
har hittat dig.” Så gick han runt och kramade om mig. Jag blev
helt ställd. Vad gjorde han här? Var inte han död? Hade
inte Herrarna tagit och dödat honom? Jag backade ut ur omfamningen
och frågade lite försiktigt hur han kom undan. Han satte sig på
min stol och började berätta.

Han
hade hört steg i närheten och kravlat sig till ett träd där han
hade suttit och försökt att vara tyst. Han hade säkert somnat för
när han vaknade så var det morgon och vi var inte där. När han
var säker på att det inte var någon i närheten så tog han och
drog ut pilen. Det hade gjort så fruktansvärt ont att han hade
skrikit högt. När han fått ut den så band han om bandaget, det
som var en del av fållen på min klänning, och linkade därifrån.
Han letade sig ut ur skogen och kom till en stad. Det var inte den
staden vi var i nu. Han letade efter mig och de andra i mängder av
städer. När han inte hittat oss på två jordvarv så gav han
nästan upp. Men så fick han höra från en bonde att han hade sett
oss på en marknad för några jordsnurr sedan, då förstod Frosten
att vi var i närheten. Det tog visserligen ett jordvarv till innan
han hittade oss men det var det värt.