Blog Image

Film & Ungdomslitteratur

Berättelse

Våra egna noveller Posted on 2011-06-13 18:50:52

Jag har också skrivit en berättelse. Som jag inte kommit på namnet på. Gärna tips. smiley

Läs gärna och säg vad ni tycker. Tål kritik!!

ett år tidigare

Gud hatade mig. Ja, för hur kan det annars komma sig att jag satt i en skabbig park, en torsdag i oktober och frös häcken av mig i regnet, jag hade glömt mina nycklar hemma så nu var jag tvungen att jag vänta tills mamma eller pappa kom hem, jag hade inte tagit med mig några som i vanliga fall för att städaren var hemma så jag slapp låsa och därmed glömde jag nycklarna, jag hade redan letat efter gömstället till nycklarna städaren brukade använda för att komma in, men misslyckats, överraskande. Mamma och pappa kunde komma hem klockan elva. Just nu var klockan bara sex så jag hade fem härliga timmar att se fram emot. Så var det att vara Neah Ljungberg 14 år.

”Hej!” sa någon plötsligt och jag rycktes upp ur mina deppiga tankar. Framför mig stod en tjej i min ålder med en lång fläta som hängde över ena axeln. Hon hade långt ljusbrunt hår , samma färg på ögonen och ett leende som det sken om. Inte det också, jag hatade att se glada människor medan jag själv kände mig som en av de pölar på marken som hon klivit i när hon gick hit. ”Hej”, sa jag avmätt. Sätt dig inte här, sätt dig inte här, tänkte jag. Om du inte hatar mig Gud så vissa det nu. Hon satte sig bredvid mig. Det bevisade vad jag länge befarat, Gud hatade mig.

”Du bor inte här va?”sa hon och pekade på lägenheterna åt vänster ”Jag har aldrig sett dig här och jag bor här”

”Neej, jag bor i villorna.” Jag viftade lite med handen åt höger. Tystnad.

”Härligt väder eller hur”, sa tjejen. Jag trodde inte mina öron, vad snackade hon om? ”Inte speciellt”, sa jag buttert.

”Men om du inte gillar regn, varför sitter du då i regnet? undrade hon.

”Inga nycklar hem”, muttrade jag som den socialt lagda människa jag är.

”Jobbigt, du kan väl bara ringa dina föräldrar?” Jag kände ilskan bubbla upp inom mig, mina föräldrar skulle väl ändå inte bry sig. Jag orkade verkligen inte snacka med någon idag.

”Alltså varför bryr du dig? Jag vet inte ens vad du heter och jag bryr mig inte så lämna mig bara ifred!” Det sista skrek jag nästan. Hon tittade en smula förvånat på mig.

”Cindy”, sa hon

”Va? Vem är det?” sa jag trött, jag skulle uppenbarligen inte bli av med henne.

”Det är jag, jag heter Cindy”

Det orkade jag inte svara på. Vi satt tysta en stund. Regnet upphörde så småningom. Tjejen reste sig

”Du vill att jag ska gå?” Jag tänkte precis svara henne att det var på tiden men jag märkte chockat att det inte var så, det var ganska trevligt med lite sällskap.

”Du kan få stanna”, sa jag snällt. Hon log

”Jag var faktiskt på väg att gå ändå.” Jag kände mig lite lurad, nu ville jag ju att hon skulle stanna men då var hon tvungen att gå.

”Vill du hänga med?”, sa Cindy

”Va?” Var det smartaste jag kunde få fram. Ingen hade frågat om jag ville ”hänga med” sedan 5:an. Innan Robin bestämde att jag var en tönt.

Tjejen log bara igen

”hem till mig förstås, vad trodde du?”

”Jag trodde att vi skulle bryta oss in hemma hos mig”, sa jag. Hon tittade bara förvånat på mig. Jag undrade i mitt stilla sinne om hon visste vad ordet ”sarkasm” betydde.

”Vill du hänga med då?” Jag övervägde mina möjligheter, sitta här som en tönt eller ”hänga med”

”Kom så går vi.”

***

Ett år senare

Cindy satt ensam i parken när jag kom. Jag sprang fram till henne. Hon tittade inte ens upp när jag kom utan fortsatte att stirra framför sig.

”Cindy?”, sa jag tyst, ”hur är det?” Jag sa inte ‘hur mår du’, det visste jag redan. Cindy tittade upp på mig som om det var först nu hon kände igen mig. Hon hade tårar i ögonen och såg inte alls ut som den flicka jag lärt känna för ett år sedan. Det som fattades var leendet som hade kunnat få vem som helst att må bra. Men just nu mådde hon själv inte bra, det var som om självaste solen inte lyste lika starkt längre.

”Jag vet inte om jag står ut”, viskade hon ”det äter upp mig inifrån” Jag satte mig bredvid henne och la armarna runt henne. Skuldkänslorna lyste ur hennes ljusbruna ögon. De som brukade vara så varma och snälla.

”Det är inte ditt fel”, sa jag. Cindy var min bästa vän och jag ville inte att hon skulle må dåligt.

”Det var jag som sprang över bilvägen bara för att jag var arg på honom, jag kommer inte ens ihåg varför.” Hon snyftade till ”Han skulle inte blivit överkörd om jag inte sprungit över!” Jag kände mig så tafatt. Vad fanns det att säga som skulle spela någon roll för henne?

Hennes bror hade några dagar tidigare blivit överkörd av en lastbil. Jag hade inga syskon men jag hade tillräckligt med fantasi för att kunna förstå åtminstone lite av vad hon genomled just nu. Cindys näst yngste syskon av fem, Joel, var 10 år. Eller hade varit. Plötslig hörde jag höga röster som närmade sig, Robin och Co dök upp från ingenstans. Om det var något Cindy inte behövde så var det inte att bli retad av dem. Men det var försent att göra något, han hade redan sett oss. Robin gick i min klass, Cindy gick i min parallellklass. Jag önskade att det var tvärtom.

”Tjena”, ropade Robin till oss. Han hade ett brett hånflin i sitt snygga ansikte. Han var ganska lång och hade rågblont tillfixat rufsigt hår och isblå ögon som glittrade elakt. Jag vek undan med blicken. Han granskade oss pillemariskt.

”Men ser man på är det inte lilla Neah och…hm. Var det inte din bror som dog?” Han tittade på Cindy. Hon blängde tillbaka. ”Du var med eller hur, du sprang över först utan att bli överkörd, men brorsan hade minsann inte samma tur. Synd att det inte var tvärtom.” Han log förnöjt när Cindy titta ner och mumlade ”Det borde snarare varit du.”

”Det tror jag inte” Robin vände sig mot mig ”eller hur, visst var det bra att det blev som det blev?” Jag stirrade in i hans isblåa ögon, därinne fanns en elak glimt som sa ‘jag spöar upp dig om du säger emot.’

Jag flackade med blicken, jag mindes i detalj hur mycket spö jag fått av honom. Jag hade aldrig fattat varför, varför hatade han mig? Men vem gjorde inte det förutom mina föräldrar och Cindy. Jag hatade mig själv, jag var inte som Cindy. Hon var trevlig och hade lätt för att prata. Jag var tråkig, feg och hade inte bästa betyg i alla ämnen. Vem skulle inte valt Cindy framför mig?

Jag visste inte vad jag skulle svara, jag menar var det verkligen värt att bli spöad för ett par ord? Cindy skulle förstå.

”Det är klart det blev bra som det blev” mumlade jag och skämdes lite för att jag var så feg. Robin log ”Precis, du hörde vad hon sa”, sa han och nickade mot mig medan han tittade på Cindy för att se hennes reaktion. Hon såg bara kallt på honom ”Du kan dra åt helvete” morrade hon. Robin rykte till, hans gäng tittade förväntansfullt på honom. Man kom inte ostraffat undan en sådan kommentar till Robin. Han slog till henne med handflatan rakt i ansiktet. Det blev ett rött märke där handen träffade.

”Upprepa det”, sa han lågt med hotfull röst, han utmanade henne och han skulle vinna vad hon än gjorde. Antingen var hon bara tyst eller så sa hon det och han skulle få slå henne en gång till. Jag bad henne med blicken att hålla tyst. Cindy tittade inte ens på mig, hon log ett kusligt leende som verkligen inte var likt den gamla Cindy. ”Dra åt helvete”, sa hon utan att darra på rösten. Robin klippte till henne med knuten näve rakt på vänster öga. Han log mot mig. ”Du kanske också vill ha ett fint blåmärke över ögat, då blir ni som tvillingar.” Han vände sig om och vinkade åt de andra i gänget att hänga med. De följde lydigt efter. Han var ‘kungen’ och fick göra vad han ville. Det var bara att acceptera och det hade jag gjort för länge sedan. Jag vände mig mot Cindy som satt och stirrade framför sig precis som hon gjorde när jag såg henne sitta ensam i parken. Plötsligt reste hon sig upp, ögonen var mer fientliga än när hon tittat på Robin.

”Jag fattar inte att du bara satt där!” skrek hon. Jag hade aldrig sett henne så arg ”Du bara satt där när de slog mig!”

”Jag kunde inte gjort något för att förhindra det som hände, det var inte jag som gav dig en snyting!” Nu skrek jag också.

”Nej, men det var du som bara satt där och betedde dig som om du var hans slav utan fri vilja, det är så fegt!”

”Det skulle inte tjäna någonting till, det skulle bara slutat med att jag också hade en vacker blåtira!”

”Det skulle visa att du brydde dig, att du var på min sida!” Hon slutade skrika och hennes röst var fylld av sorg ”Jag kan inte fatta att du sa att det var bra att min bror dog, du svek mig när jag behövde dig”. Med de orden vände hon sig om och gick därifrån. Jag stod där i tystnaden hon lämnat efter sig och stirrade efter henne. Nej, jag kunde inte förlora henne, fick inte förlora henne. Då skulle jag vara ensam utan någon som förstod mig. Men inte ens Cindy förstod mig för annars skulle hon väl inte gjort så? Eller?

Jag gick hem till vårt stora hus med tre våningar, ingen var hemma som vanligt. Mina föräldrar var aldrig hemma, deras jobb betydde mer än vad jag gjorde. Jag sparkade foten i den förbaskat dyra väggen som var helt onödig när det enda jag behövde var någon som förstod mig.

***

Det var november, en månad sedan Cindys och mitt bråk. Jag var ute på en promenad i det kyliga vädret. Jag gillade att promenera, det fick tankarna att klarna i skallen. Jag saknade Cindy, som hon varit innan hennes brors död. Tjejen med det leendet det sken om.

Jag suckade, det steg ett stort ångmoln från min mun. När jag tittade på klockan så var den några minuter över sju och solen höll som bäst på med att stiga upp över horisonten. Jag hade fortfarande ingen lust att gå hem till det tomma huset, den tryckande ensamheten. Här ute kvävdes jag inte av den, här kunde jag ju alltid prata med himlen om det blev kris.

Jag rycktes upp ur mina tankar när jag märkte att mina fötter hade fört mig till lägenheterna där Cindy bodde. Hur hade jag kunnat hamna här? Det var väl bara av gammal vana. Det kanske var dags att konfrontera henne. Cindy hade undvikit mig i en hel månad och det var väl dags att ta sig i kragen och uppföra sig vuxet. Men det skulle väl bara sluta med att jag satt på knä och bad henne att förlåta mig. Då fick det bli så för jag saknade henne så mycket, hon var den jag kunde prata med om jobbiga saker. Det mesta i alla fall. Men inte om att hon egentligen var för bra för mig, för kärleksfull och givmild. Jag var inget i jämförelse.

Jag knappade in koden till porten och gick långsamt in. En smutsig lampa tändes, den blinkade mot mig, ingen hade orkat fixa den. Jag hade bara varit här en gång, vi brukade mest vara hemma hos mig för det var ganska trångt hemma hos Cindy. Hon bodde i en fyra med sju personer inklusive henne själv. Fast nu var de väl bara sex personer kvar. Cindy var näst äldst, men hennes äldre bror hade redan flyttat ut så hon hade stort ansvar hemma som äldst syskon där. Hennes föräldrar tjänade inte så mycket men det spelade inte så stor roll för de var alltid snälla mot mig. Det var en lycklig familj, de förtjänade inte tragedin med Joel. Jag tänkte på min egen familj. Vi hade ett stort hus, tre bilar och en pool. Men ändå så kände jag mig inte nöjd och lycklig. Vad är det för fel på mig?

Jag gick med modstulna steg över golvet mot trapporna. Sedan, plötsligt, hörde jag ljudet av glas som splittrades inifrån lägenheten på min högra sida. Jag hoppade förskräckt till. Herregud! Vad hade det varit?! Jag stod på första trappsteget och visste inte om jag skulle fortsätta upp för trappan och strunta i ljudet eller kolla upp läget. Till slut tog nyfikenheten över och jag bestämde mig som den idiot jag är att se vad som hänt bakom den där stängde dörren. Smygandes på tå kom jag fram till dörren som var…olåst! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Men det var spännande så jag öppnade långsamt dörren som gnisslade lite. Jag stelnade till. Nu var det över. Tänk om de skulle tro att jag försökte bryta mig in? Det skulle jag ha gjort om jag sett den skyldiga minnen som jag hade i ansiktet. Men ingen kom rusande för att anmäla mig till polisen så jag smög vidare, det var nästan roligt. Neah på nya äventyr. Jag kom in i en trång hall, sedan ett litet vardagsrum med två dörrar på var sida om rummet. I ena fanns bara en obäddad säng och en stark lukt av alkohol. Jag rynkade på näsan, usch. Det verkade inte vara någon hemma när allt kom omkring. Men varför lämna dörren olåst?

Jag gick tyst genom rummet till den andra dörren som var öppen och kikade in. Åh,Herre,Gud. Det kunde inte vara sant. Jag stod som paralyserad i dörröppningen och stirrade, bilden var för konstig för att jag skulle kunna ta in den. Robin stod mitt i rummet, glassplitter låg kring hans fötter och han höll något i handen, ett rakblad insåg jag chockerat.

***

Han tryckte rakbladet mot sin handled. Ett litet leende spelade på hans läppar, men det var inte ett leende av glädje. Om man tittade riktigt noga kunde man se smärtan bakom det. Jag fattade ingenting. Det här kunde inte vara Robin. Inte killen som mobbat mig sedan jag började högstadiet, killen som spöade upp folk varje dag, han som fick mig att framstå som en feg tönt, han som gjort så att Cindy hatade mig. Jag tog ett litet steg in i rummet. Jag visste inte att Robin bodde här, fast det visste väl ingen. Jag hade aldrig sett honom gå in här, med eller utan gänget. Märkligt. Jag tog ett litet steg till in i rummet, det var inte så stort, bara en säng och på den en halvfärdig teckning som föreställde en mörk skog med många skuggor och en liten person mitt i allt, den såg vilsen ut. Jag vet inte hur jag kunde se det men sättet figuren stod på visade hur ensam den var. Jag tänkte på mig själv och suckade högt innan jag hann tänka mig för. Robin tittade förvirrat upp, när han såg mig mörknade hans uppsyn märkbart. ”Vad gör du här?”, morrade han.

”Jag hörde en mindre explosion härifrån, ville bara kolla om du fortfarande lever”, svarade jag så spydigt jag kunde, min röst darrade bara lite. ”Jag tror att jag kom lite försent ändå”, tänkte jag. Jag sneglade på hans handled. Han följde min blick. ”

”Jag vet vad du tänker”, sa han tyst.

”Sen när började du läsa tankar?” Han stirrade bara argt på mig en lång stund innan han suckade uppgivet. Hans ansikte var varken argt eller hånfullt som det brukade vara. Bara trött.

”Varför?” viskade jag och tittade på hans handled. Robin förstod frågan men knep ändå ihop läpparna och tittade ner i marken, men sedan var det som om något inom honom- något som behövde att någon som lyssnade på det han bar inom sig- gav vika.

”Jag tror inte att du skulle förstå, du har ju allt; en rik familj, vänner som bryr sig om dig utan att du märker det, som gillar dig för den du är, du behöver aldrig göra de saker jag behöver göra för att vara tillräcklig.” Jag var mållös. Han fortsatte, kanske för att om han slutade skulle han aldrig få det ur sig. ”Och så har du en hel familj, mamma, pappa, barn liksom. Vad kan man mer begära?” Nu började jag bli lite irriterad, det lätt på honom som om jag var perfekt, det var jag inte.

”Det låter som om jag är någon sorts Gud, mitt liv är inte såå bra! Inte efter att du pajade Cindys och min vänskap”, sa jag anklagande, jag började gå upp i varv ”Förresten, jag fattar fortfarande inte varför du är så elak mot mig, vad har jag gjort för att du ska hata mig?” Men så gick det upp för mig när jag såg minen hans ansikte ”Är du avundsjuk på mig? Men det är inte klokt, du är ju Kungen som bestämmer vem som är cool eller tönt, jag är en tönt och du är en cooling därför enligt lagens alla regler är du bättre än mig, vad har jag som du skulle vilja ha?! Jag menar…” Jag märkte att jag svamlade och tystnade tvärt. Robin tittade på mig som om jag inte var klok, det var jag antagligen inte men ändå. ”Vet du hur det är att vakna varje morgon och undra var din pappa är eller om han ens är i livet? Hur det är att undra varför ens mamma gav sig iväg? Hur det är att fråga sig om det var för att man själv inte var tillräckligt bra? Kanske förtjänade jag det?” Robin gick fram till sin teckning- inga tvivel om saken, han var en hejare på att rita- och satte sig ner på sängkanten och tog upp en penna för att fortsätta på bilden. Hans ansikte blev fridfullt, något som jag heller aldrig sett. Det var en helt ny sida av den Robin jag lärt känna, en sida som var skrämmande lik mina egna funderingar. Jag tänkte på lukten av alkohol i sovrummet och mådde lite illa, jag förstod mer och mer om Robin.

***

Robin fattade inte vad han gjort för att förtjäna att Neah ”jag är så viktig” Ljungberg stod i hans rum och glodde surmulet på honom, hon var rätt söt. Men det var bara ett för hårt straff. Hon tänkt säkert att han var en loser som skar sig, vilket han var. Men idag hade han bara inte orkat vara cool och stenhård. När han kom hem idag hade det blivit en katastrof. Pappa hade varit aspackad precis som vanligt, han hade haft den där elaka glimten i ögat som Robin hatade.

”Dra åt helvete!” hade Robin skrikit åt honom och det var precis vad han gjort, fast efter att han fått in ett par snygga träffar på honom. Vreden och sorgen visste inte hur den skulle komma ut innan den sprängde honom och rakbladet var det enda sättet som funkade.

Neah tittade fundersamt på honom.

”Kan du förklara varför du är så elak mot mig?”

”Kan du lämna mig ifred?” Det var precis det Neah hade sagt till Cindy när hon lärde känna henne men det var Robin omedveten om.

”Jag lovar att jag går sen”, sa hon.

”Okej, du kanske inte har hört det men det har definitivt jag; Starkast överlever”, mumlade han medan han koncentrerade sig på teckningen han höll i. Neah skrattade torrt.

”Haha, visst men ändå vad har du emot mig?”

Han hörde nyfikenheten i hennes röst och beslutade sig för att vara helt ärlig så att hon kanske gick sedan som hon lovat. ”Jag tycker att du är en bortskämd liten skit som har massor av pengar men som ändå inte tar vara på sina vänner, du sårade Cindy och nu tycker du att det är mitt fel och att det är så synd om dig, det var inte mitt fel utan ditt.” Hon stirrade med chockade ögon på honom, han hade visst träffat en öm punkt. Där fick du bitch.

***

Jag skakade okontrollerat av all vrede mot honom. Jag ville sudda ut det där självgoda leende från hans läppar ”Du då, du sitter här och skär dig som värsta nollan.” skrek jag ”Jag har iallafall en familj som är sund och även om Cindy hatar mig så tror jag att hon bryr sig om mig fortfarande. Du har bara en fullgubbe till pappa och en mamma som inte brydde sig tillräcklig mycket om dig för att stanna.” Jag slutade skrika och sa med så mycket frätande förakt jag kunde uppbåda ”Du är så jävla ensam”

Jag vände mig tvärt om och marscherade rakt ut ur lägenheten för att slippa se Robins sårade ögon som tittade ledset på mig. Det skulle jag inte klara av, inte hans ledsna ögon, jag kunde inte förklara varför. Ilskan som bara vällt fram i mig var som bortblåst. Jag tänkte på blodet från hans handled som dropp, dropp, droppat ner på golvet. På hans teckning. På den sårbara blicken i hans ögon när han pratade om sina föräldrar. Hur hade jag kunnat vara så elak?

Du är så jävla ensam.” Orden ekade i huvudet på mig. Han borde inte blivit sårad av de fem små lätta orden. Varför skulle han bli det?

Kanske för att han är ensam”, tänkte jag. Men nej, inte Robin ”coolast av alla”. Ändå så gnagde den tanken i bakhuvudet på mig resten av dagen.

***

Jag stod i en vacker park. ”Det är en stor kontrast till den där hemma”, tänkte jag sådär i förbigående. Mamma och pappa stod vid en utsökt dekorerad lyckobrunn med små färgglade blommor som snirklade sig runt brunnen.

Vill du lägga ner pengen i lyckobrunnen, gumman?”

Varför då?” undrade jag ”Vad är det för vits med att lägga ner pengar i brunnar? Mamma och pappa skrattade. Pappa fick skrattrynkor runt ögonen. Jag kände ett styng av saknad. Nu för tiden skrattade de aldrig.

Men Neah, om man lägger en peng i en lyckobrunn så sägs det att man kommer få tur och lycka i sitt liv, det vet du väl?”

Jag fnös bara men kastade lydigt ner pengen i brunnen. Men jag tänkte inom mig att äkta lycka kan man inte köpa för pengar.

***

Jag satt i klassrummet och tänkte på minnet som bara ploppat upp i huvudet. Lyckobrunnen hade uppenbarligen inte fungerat för annars skulle jag inte sitta här och kämpa med matten. Jag kunde komma på en massa andra anledningar till att brunnen måste lagas.

Det surrade till i fickan. Ett sms, men vem skulle skicka det till mig? Cindy var ju fortfarande arg på mig, eller? Jag tittade mig snabbt omkring och drog sedan upp min iPhone 4. Det var från ett nummer jag inte sett förr. Jag klickade nervöst på meddelandet.

Skulle du vilja ta Cindys plats nu?

Om inte så ligger hon riktigt risigt till

möt oss vid gympabyggnaden om 5 min…

R

Skit! Det kunde inte vara sant! Hur vågade han?! Om nått hände Cindy så skulle jag han få med mig att göra, jag hade tänkt på det Robin sa om att det var mitt fel att jag mist Cindy och nu skulle jag inte svika henne igen.

Jag räckte upp handen och sa att jag måste gå och ”pudra näsan”. Matematikläraren stirrade på mig och var på väg att fråga vad det betydde så jag sa skyndsamt ”gå på toa alltså.” Han nickade ”Bara några minuter då.” Visst, jag skulle bara gå och vrida om Robins hals några varv. Lätt som en plätt.

Jag reste mig upp och rusade ut ur rummet utan att bry mig om lärarens förargade blickar. Han måste tro att jag är jättekissnödig, tänkte jag och log lite innan jag såg gymnastikbyggnaden torna upp sig ovanför mig. Nu var det dags att konfrontera Robin. Men jag ville inte såra honom som förrut. Det var kanske det som fått honom att göra såhär. Hade mina ord haft en så stor verkan?

***

Det hade varit skrattretande lätt att fånga in Cindy. Hon hade förändrats märkbart, var minsann inte lika tuff längre. Hon ser härjad ut, tänkte Robin. Hon hade varit på väg hemåt, hennes klass slutade tidigt idag och då hade han och gänget tagit henne. Nu satt hon och stirrade på honom med stora bruna, förvånade ögon. Det här gällde inte henne, utan Neah. Han var tvungen att visa att killen som hon sett i hans lägenhet inte fanns. Men det hade varit ganska skönt att prata med henne om det stora mörkret som låg och ruvade inom honom, hon hade lyssnat. Samtidigt så hatade han henne. Allt var bara så förvirrande.

Det hade mörknat tidigt och vinden slet i de höga träden som vajade och viskade om saker människor inte förstår sig på. Gymnastikbyggnaden var grå och smälte lätt ihop med de stora molnen som låg och blängde hotfullt i norr.

Robin stod nonchalant lutad mot väggen, Kevin, en pojke med så ljust hår att det nästan var vitt, höll koll på Cindy som satt ner. Plötsligt kom Neah rusande, hon var helt svartklädd, från det svarta kortklippta håret till de svarta conversen och så de svarta ögonen. Om blickar kunde döda, tänkte Robin och rös. Kunde det vara samma tjej som inte försvarat sin vän mot honom, skurken? Neah tvärstannade framför honom och hennes ansikte var bara någon centimeter från hans och han betraktade hennes ansikte med något som liknade ömhet, hon var ju bara en så överväldigande och kämpaglöden lyste ur hennes ögon. Men hon var från en rik familj och han från en närmare urfattig. Hon skulle inte förstå honom.

Neah tittade på Cindy och kärlek fanns där men när hon vände tillbaka blicken till honom så blev den bister igen ”Vad vill du?”

Robin log lugnt ”Jag vill att du ska försvinna från stan, annars blir det synd om Cindy” Neah såg med ens ut som sitt gamla jag igen, osäkerheten sken igenom hennes fasad, ögonen flackade som om de sökte efter stöd men inte fann det. Det är du och jag nu, vem tror du vinner, lilla Neah? tänkte han bistert.

***

Jag var rädd. Robin hade sitt gamla hånleende på läpparna och Cindy såg skräckslagen ut, för min skull. Jag kan inte vinna mot honom, tänkte jag förtvivlat. Jag kommer få lämna stan för att inte Cindy ska bli skadad. Jag måste ge mig. Som att jag tycker att han har rätt. Snälla, inte en gång till. Jag mindes förra gången då jag förlorat och mist min bästa vän. En liten röst inom mig skrek att ‘nu ska du fan ge honom vad han tål!’

”Nej” Min röst var låg men bestämd. ”Nej!” upprepade jag högre.

”Nej vad?”

”Nej, jag lämnar inte stan för att ni säger det och nej, ni ska inte röra Cindy”

Robin såg överrumplad ut. Det hade du inte väntat dig va? tänkte jag. Men han återhämtade sig snabbt och flinade bara bredare, innan jag visste ordet av så hade han trängt sig förbi mig och ryckt upp i Cindy från marken. ”Är du säker?”

Jag letade febrilt i mitt huvud efter något som skulle få honom att tveka. Och mindes samtalet i hans lägenhet.

”Vet ni att han skär sig?” sa jag snabbt. Allas ögon riktades mot mig. ”Att hans föräldrar skiter fullständigt i honom, han är en fattiglapp, en loser”

Robins blick på mig var enormt sårad innan hans ansikte blev helt uttryckslöst. Jag drog efter andan för att säga det sista som skulle få honom på fall, som skulle skada honom lika mycket som allt han gjort mot mig ”Du är så jävla ensam”

Han kved till och sedan så föll jag rakt ner på marken baklänges. Robin stod över mig med så starkt hat i de blåa ögonen att jag trodde att jag skulle kvävas. Jag insåg vad han gjort och raseriet exploderade i min kropp. Jag reste mig upp och slog honom, slog och slog. När han föll låg han bara kvar och lätt mig slå honom. Jag hörde skärade skrik men det enda som fanns i mitt huvud då var Robin som tänkte förstöra mitt liv. Det här var för allt han gjort mot mig, vreden jag haft pyrande inuti mig bröt sig lös, men det var inte bara vrede mot honom utan mot mina föräldrar som struntade i mig, mot Cindy som lämnat mig och mest mot mig själv för vilken nolla jag var, en som väntade på att andra skulle ta för sig, sorgen över att vara så…ensam och missförstånd. Otillräcklig. Plötsligt blev jag bortryckt av ett par milda men bestämda armar. Jag föll rakt in i Cindys famn, tårar droppade ner på den smutsiga marken, mina tårar men också Cindys. Det var inte alla som hade en sådan bra vän. Jag var kanske inte så ensam ändå. Inte om hon kom tillbaka. Men hon skulle inte förstå min osäkerhet, hon var ju så full av liv och glädje i vanliga fall. Jag var säker på att hon skulle bli det igen när hon accepterade att hennes bror var död och att hon inte kunde göra något åt det.

Jag bröt mig loss från hennes varma, trygga armar när jag kom på att jag kanske slagit ihjäl Robin. Hans ‘kompisar’ hade försvunnit i tomma intet. Bra kompisar. Och Robin, herregud, han blödde från näsan och ett otal sår som mina naglar klöst i hans ömtåliga skinn. Han stirrade upp i himlen, molnen hade försvunnit och himlen var lika blå som hans vackra ögon. Han hade strimmor i sitt smutsiga och blodiga ansikte. Efter tårar.

Jag gick sakta fram till honom ”Robin”, viskade jag ”förlåt”. Han ignorerade mig. Jag försökte igen för det var outhärdligt att se honom ligga där som en bortslängd trasdocka

”Res dig upp!”

”Varför?”, hans röst var hes.

”Därför att du inte kan ligga här resten av ditt liv.” Det verkade som om han tyckte att det var precis vad han kunde. ”Du måste resa dig igen!”

”Jag orkar inte”, sa han ”Dessutom finns det inte något värt att resa sig upp för”

”För min skull, snälla!” Till och med en döv skulle höra det desperata tonfallet i min röst ”Jag ska hjälpa dig!”

För första gången sedan jag slagit ned honom tittade han på mig ”Det är lite komiskt att den som slog ner mig erbjuder mig sin hjälp”, sa han och log nästan.

Jag räckte ut min hand mot honom. Han tvekade men sedan höjde han sin hand och fattade tag i min.

***

Senare

Jag sprang fram mot Robin. Han skrattade mot mig. Jag fylldes med ens av värme när hans blåa, varma ögon tittade på mig med kärlek. Jag kastade mig i hans famn och la armarna om honom. ”Ta det lugnt”, skrattade han. Jag kände mig så speciell när jag var med honom, som om jag var underbar, han litade helt och fullt på mig. Fast för lite mindre än en månad sen så hade han varit lite misstänksam mot mig. Men när jag hade berättat om hur ensam jag kände mig ibland så hade han öppnat sig lite och berättat lite om sig själv. Jag kände att han förstod mig mer än någon annan. Nu var han mycket snällare, han var lycklig och jag var lycklig över att han mådde bra. Cindy och jag hade blivit sams igen och det var allt jag begärde av henne. Så småningom skulle hon förlåta mig också. Mina föräldrar jobbade tyvärr lika mycket som vanligt men jag accepterade att de ändå älskade mig fast vi inte brukade prata så mycket.

Robin visade mig en teckning som han hållit i sin hand. Det var samma motiv som på den förra teckningen. Men när jag tittade noga så såg jag att en ljusstråle letade sig genom den täta skogen där framme och den förra figuren som så vilset gått runt i skogen stod nu med handen i en annan figurs med längre hår. De tittade mot ljuset och det glödde ut från eras sammanlänkade händer. De utstrålade hopp.

Jag log mot Robin och vi tittade i samförstånd på varandra. Hans ögon var så blå som en himmel en sommardag… mina tankar avbröts av en munter röst ”Snälla ni, kan ni rappa på lite, ni kommer försent till julavslutningen! Cindy hoppade förbi oss och flinade glatt. Jag och Robin följde så snabbt vi kunde efter henne i myllret av elever. Jag var fri och lycklig och när jag tittade på Robin kände jag mig oövervinnlig. Det fanns människor som älskade mig för den jag var. Det fyllde mig med värme. Jag var inte ensam i mitt mörker längre.



Så nära men så långt borta

Våra egna noveller Posted on 2011-06-13 13:10:06

Hej!

Vi har skrivit typ noveller och så i skolan och hemma, det är kul och vi vill dela med oss av det
vi skrivit. “Så nära men så långt borta” skrev jag för typ tre veckor sen, som en svenska uppgift.

Ni får gärna skriva vad ni tycker och så. Jag tål kritik!! smiley

Hope you like it! smiley


nära men så långt borta

Jag
vaknade med ett ryck. Det var mitt i natten. Jag antar det i alla
fall, det var becksvart, men det skulle ju kunna vara tidig morgon på
grund av det ständiga vintermörkret. Jag undrade vad som väckt
mig. Så kom jag på det. Det var skriken och den brända lukten i
luften. Jag var fortfarande omtöcknad av sömnen så det gick lite
segt där uppe. Det var bara jag kvar i det lilla huset som jag bodde
i alla andra var borta. Jag skyndade mig med bultande hjärta för
att se vad som stod på. Jag slängde på mig min varma vinterkappa
och kängorna. Jag kände efter som hastigast så att halsbandet jag
fått av mormor var där det skulle, runt min hals. När jag var klar
sprang jag ut men blev stående med gapande mun på tröskeln. Huset
snett mittemot stod i lågor. Alla runt omkring skrek och sprang runt
som yra hönor. Jag såg mor en bit bort. Hon försökte släcka
elden med vatten från flera vattenspannar. Jag sprang mot henne.

”Vad
händer?!” Frågade jag henne panikslaget när jag kom fram. Hon
tittade upp och såg på mig med rädda och trötta ögon. Sedan
skakade hon på huvudet och jag såg en tår som långsamt letade sig
ner för kinden. Sedan fortsatte hon med att ösa vatten. Jag tog en
tom spann och sprang till brunnen. Där var det trängsel och skrik
och stoj. Jag trängde mig mellan en gammal man och en tjock kvinna.

”Akta
på dig lilla tös!” Skrek kvinnan. Jag backade några steg, för
kvinnans blick var så fientlig att jag blev rädd.

Här
är jag tydligen inte välkommen att göra något.

Tänkte jag och gick en bit bortifrån brunnen. Jag var fortfarande
trött eftersom det var mitt i natten så jag satte mig och tänkte.

Mor
hade gråtit. Det gör hon aldrig, någonting mycket hemskt måste ha
hänt, förutom att ett hus nästan brunnit ner.

Min
mor heter Liva och är en ganska slank men stark kvinna. Hon är inte
en sån som visar känslor men är en rättvis och god mor. Hon har
gift om sig med Assar, han har en son sen innan han träffade mor.
Han heter Frosten och är lika gammal som jag. Han är min bästa
vän, jag kommer inte så bra överens med andra flickor i min ålder,
men gör mitt bästa.

Min
far reste bort till de sydligare länderna och kom aldrig tillbaka.
Mor sa att han dött i ett inbördeskrig (vad nu det är för något).

Jag
har fyra syskon utan Frosten räknat. De heter Moses, Inga, Lalla och
Valde. De tre sistnämnda är yngre än jag. Det är bara Moses som
är äldre han är 16 jordvarv och ska snart flytta ut från vårt
lilla hus. Inga är 12, Lalla är 9 och Valde är 3 jordvarv.

Jag
heter Katja och är 14 jordvarv. Jag fick ett halsband av min mormor
som var, och är fortfarande, shamanen i byn när jag var liten. När
jag blev lite större så sa hon att jag aldrig fick ta av det,
varför vet jag inte, men det betyder väldigt mycket för mig. Hon
sa också att halsbandet var magiskt, men det tror jag inte på, och
att jag skulle ge det till min förstfödda dotter sen.

Jag
vaknade med ett ryck igen. Jag hade somnat till där på marken. Jag
fick en energikick och reste mig upp. Nu skulle jag minsann också
hjälpa till. Jag tog upp spannen och gick med bestämda steg mot
brunnen. När jag var inne bland folket som fortfarande trängdes där
runt, så trycktes alla runt mig ut mot kanterna. Ett litet barn
ramlade och började gråta. Jag böjde mig ner för att hjälpa
honom upp, men han bara trycktes mot marken. Hans mor såg lika
förfärad ut som jag kände mig, så jag backade hastigt. Det var
som om jag hade ett kraftfält runt mig. Jag backade tills jag hade
en husvägg bakom ryggen. Det där var skumt. Efter en stund med
lugna andetag, så hörde jag ett rop bortifrån.

”Vi
har släckt elden!” Det blev genast rörelse vid brunnen.

”Den
är släckt, den är släckt!” Ropades det från höger till
vänster. Jag for upp på fötter och sprang med strömmen tillbaka
mot byns mitt. Vad jag inte tänkte på var att ”kraftfältet”
var borta. Alla var samlade vid torget så det var ganska svårt att
hitta fram till mor bland alla människor. Men till slut hittade jag
henne. Hon var ganska så sotig i ansiktet och hade några mindre
brännskador på händer och ansikte.

”Vad
hände?” Undrade jag.

”Någon
hade sett någon smyga ut från skogen och sätta eld på Myllers hus
och sen snabbt försvinna igen.” Jag såg återigen några tårar
glittra på hennes kinder, men det kunde också vara svett från
värmen från elden.

”Var
är Frosten?” Frågade jag.

”Han
har gått hem för att sova tror jag.”

”Okej,
då går jag också hem. Vi ses imorgon.” Jag gick med snabba steg
mot vår stuga i utkanten av byn. Tur
att de inte satte eld på vårt hem.

Tänkte jag medan jag gick. Jag gick så snabbt att jag snubblade och
föll på mina långa kjolar. Jag kravlade mig upp och skulle precis
gå när jag kände knivbladet mot strupen och en grov och smutsig
hand för munnen så jag inte skulle kunna skrika.

”Stå
alldeles stilla.” Sa en sträv mansröst. Jag stod blickstilla.
”Lyssna på mig nu.” Sa rösten. ”Vill du att det ska hända
samma sak med ditt hus som det gjorde med grannens?” Han lättade
lite på trycket av kniven så jag kunde skaka på huvudet. ”Okej,
då ska du göra som jag säger nu. Ta med dig det här brevet.”
Han höll fram ett kuvert framför mitt ansikte. ”Och kila det
under stadsherrens dörr inatt.”

Jag
nickade igen.

”Blunda
och räkna till femtio, om jag ser att du kikar så skär jag halsen
av dig. Och om jag får reda på att du har berättat för någon,
händer samma sak med både dig och den du berättat för. ”

Jag
nickade och började räkna. När jag kommit till femtio så var han
borta. När jag var säker på att han inte var där så började jag
springa mot stadsherrens hus. Hundratals tankar snurrade runt i
huvudet. Det jag ville mest nu var att få känna mig trygg och varm.
När jag var framme så tittade jag mig försiktigt om så att ingen
såg mig och stack brevet under dörren. Sen kilade jag snabbt
därifrån, mot vårt hus. När jag var framme så slängde jag mig
in genom dörren. Sen så stängde jag den och lutade mig mot den och
andades djupt. Jag gick upp och lade mig.


morgonen när jag vaknade så hörde jag upprörda röster nerifrån.
Det lät som om mor pratade med någon och hon lät upprörd. Jag
kände inte igen rösten. Jag gick upp och tog på mig kläderna. Sen
tassade jag tyst till trappavsatsen.

”Men
så kan ni inte göra!” Sa mor med ilska och en förtvivlan som hon
illa dolde i rösten.

”Jo,
alla ska flytta till staden Mortel inom en väldigt snar framtid.”
Sa en mansröst. ”Ni ska ha lämnat ert hus senast i kväll. Adjö.”
Så hörde jag hur ett par kängor klampade ut ur huset. Från köket
hörde jag snyftningar. Jag gick försiktigt ner och såg mor stå
vid vasken och gråta. Jag gick till henne, hon tittade upp och
torkade snabbt ögonen.

”Vad
hände? Vem var det? Var är alla andra?” Jag ställde frågorna så
snabbt att jag nästan snubblade på orden. Hon såg på mig och
svarade:

”Det
var stadsherren. Han sa att vi var tvungna att lämna huset och
flytta till den närmaste staden, Mortel, senast i kväll.” Hon
vände sig om och började ta fram lite bröd och en kopp mjölk. ”De
andra är ute och har redan börjat samla ihop våra saker. Vi åker
ikväll.” Hon gav mig koppen och brödet och gick ut. Jag stod som
förlamad med maten i händerna. En flyktig tanke flög genom mitt
huvud. Tänk om det var brevet som jag fick av mannen igår som
hade gjort det här.
Men så skakade jag på huvudet och satte
mig vid bordet och åt min frukost. Efter en stund så kom Frosten in
med famnen full av gamla fårskinnsfällar.

”Liva
sa att du skulle sy ihop de här till ett lapptäcke.” Han dumpade
lasset på bänken mittemot mig. Han såg sammanbiten och ledsen ut.
Jag funderade på om jag skulle berätta vad jag varit med om igår
natt, både kraftfältet och mannen. Men bestämde mig för att inte
göra det. För hans eget bästa. ”Jag hörde att de hittat
benrester i resterna av Myllers hus. Tre av dem har bränts inne.”
Han slog ner blicken. Jag såg förfärat på honom. ”Det kan inte
vara möjligt.” Viskade jag och reste mig skakigt för att diska
koppen. ”Vilka?”

”De
har hittat Klas, Gerda och Fridem i skogen. Levande.”

Vilket
betyder att Samuel, Lucy och Per har dött.
De
var de yngsta barnen i familjen Myller. Jag började se suddigt och
kände en tår rinna ner för kinden. Så hörde jag ett klonkande
ljud som genom dimma men antog att jag hade tappat koppen. Frosten
kom fram till mig och omfamnade mig medan jag grät stilla över de
döda barnen. Jag hade vaktat dem flera gånger och älskade dem
nästan lika mycket som mina egna syskon. Frosten klappade mig på
ryggen och sa milt:

”Vi
måste jobba. Vi ska ju resa till staden ikväll. Vi måste skynda på
om vi ska hinna packa allt.” Jag torkade mina ögon och nickade.
Frosten plockade upp den fallna koppen och nickade mot högen med
fårskinn på bordet. ”Du måste nog sätta igång med det där om
du ska vara klar snart.” Han klappade mig på armen och gick ut ur
huset, visslande på vår melodi som vi gjort själva för några
jordsnurr sen.

Jag
stod och samlade ihop mig ett bra tag innan jag
tog fram nål och tråd för att börja sy. Jag stack mig i fingrarna
flera gånger på grund av koncentrationsbrist. Jag satt och tänkte
på den halva familjen. Tänk
om det hade varit min familj?


kvällen vid kvällsmålet så var det väldigt tyst. Vi skulle åka
efter att vi ätit klart. Jag blev klar först så jag tackade för
maten och gick ut för att börja sadla vår lilla häst Solstrålen.
Den hade fått namnet för att den var så glad och snäll hela
tiden. Jag tränsade och spände den för vår vagn som vi skulle
lasta allt i och sitta i själva. När jag var klar så hade alla
kommit ut och börjat lasta. Alla förutom Inga som höll i Valde som
sov. När vi var klara satte vi oss och Assar höll i tömmarna.

Jag
tror att jag somnade, för jag väcktes av att Frosten ruskade i mig.
Jag hade drömt om de döda barnen. Det var en hemsk mardröm.

”Vi
är framme.” Sa Frosten. Vi hade rest hela natten så bara vi som
satt där bak hade sovit lite. Vi red in genom en stor port och kom
in bland höga smala hus som var helt olika dem som vi hade i vår
by. Vi fortsatte tills vi kom till torget. Där var det ett bord med
en skylt på som det stod Granbyn
på.
Det var där ifrån vi kom så vi satte kurs mot bordet. Bakom det
satt en fetlagd man med isblå blick som sände ut signalen farlig.
Assar
klev ner från vagnen och ställde sig framför bordet.

”Vi
kommer från Granbyn
och
har blivit hitskickade av vår stadsherre. Vet du vart vi ska
någonstans?” Mannen mätte honom med blicken och svarade:

”Jo,
ni ska till Storgården. Vägen är genom den där gränden,” han
pekade mot en smal gränd åt öst. ”Och sedan höger. Resten
finner ni ut själva.” Assar tackade honom och klev upp på vagnen
igen. Vi färdades genom gränden och upp på en kulle till höger.
Där uppe fanns en gård som inte syntes från torget. Vi kom in på
en gårdsplan framför stora huset där det vimlade av olika sorters
boskap som getter, får, hästar, kor och grisar. Jag såg också en
liten gråspräcklig katt. Det fanns också ett stort antal
tjänstefolk som såg på oss med skygga blickar medan de skyndade
mot sina mål. Vi steg av och gick mot huset, men innan vi hunnit
fram så kom en lång kvinna ut och mötte oss.

”Välkomna!”
Sa hon. Men det lät inte som om hon menade det. ”Ni kommer från
Gåsdalen?”

”Nej.
Vi kommer från Granbyn.
Rättade
Assar henne.

”Ja,
så klart.” Hennes blick blev ännu mer fientlig än innan. ”Följ
mig så ska jag visa er var ni ska bo.” Mor gjorde en ansats att ta
med Solstrålen och vårt lass med saker men kvinnan hindrade henne.

”Låt
det vara. De som är här kan ta hand om er häst och sakerna.”
Mors ögon smalnade men Assar drog lätt i hennes arm så hon gav med
sig.

Vi
följde kvinnan och jag kände tjänstefolkets blickar i ryggen när
vi gick så jag smög in min hand i Frostens. Vi gick runt huset och
kom till ytterliggare ett stort hus. Där stannade kvinnan och vände
sig mot oss.

”Här
ska ni in.” Hon viftade med handen mot dörren. ”Jag kan tyvärr
inte följa er men det finns folk där som hjälper er.” Hon log
ett brett leende, men det nådde inte till ögonen. Det
är något som är väldigt fel här.
Tänkte
jag. Vi gick in och fick se fler människor av samma sort som de på
gården. En man tog tag i Assar och placerade honom en bit bort från
oss. Samma sak gjorde han med Moses och Valde och till slut också
med Frosten. Jag såg ängslan, rädsla och kanske också en liten
gnutta kärlek i Frostens blick när han såg på mig med sina djupa
mörkt bruna ögon från sin plats bredvid Assar. Den kanske
inbillade känslan i hans blick fick mig att rodna och slå ner
blicken. Nu var det bara flickor kvar. Det var jag, mor, Inga och
Lalla. Mannen som ställt Assar och de andra pojkarna en bit ifrån
oss gjorde en gest med handen som sa att de skulle följa honom. De
gjorde det i samma stund som jag förstod. Att de på gården var som
vi, folk från byar med samma öde som vår. De var lurade precis som
vi, att vi skulle flytta hit och leva här som vi gjorde i hembyn,
men vi hade blivit grundlurade. Vi skulle inte få leva här som vi
hade gjort innan. Vi skulle få leva här som slavar. De delade upp
varje familj i flickor och pojkar för att vi skulle göra olika
arbetsuppgifter. Jag kanske aldrig skulle få se Frosten eller de
andra pojkarna någon mer gång. Den tanken fick mig att börja frysa
och nästan gråta men jag höll tillbaka tårarna så att inte Lalla
eller Inga skulle se att jag grät. En kvinna kom fram till oss och
vinkade till oss att vi skulle följa henne. Vi gjorde det och kom in
i ett rum med många bäddar i. Det fanns även en stor tavla där
det stod vad dagens uppgift var. Idag skulle vi rensa grönsakslandet.
Kvinnan visade oss till två bäddar och vi förstod att vi fyra
skulle sova där om nätterna. Men det var inte så farligt. Hemma
hade jag delat bädd med både Inga och Lalla. Kvinnan gick till ett
stort skåp och tog fram tröjor och kjolar. Vi skulle inte få ha på
oss våra egna kläder. Hon tog även fram fyra hårband så vi
skulle kunna ha håret i flätor när vi jobbade. Vi fick våra
kläder och satte på oss dem. När kvinnan såg mitt halsband så
drog hon efter andan och sträckte fram handen. Jag ville inte lämna
ifrån mig det så jag skakade på huvudet. Hon gick framåt och
försökte rycka det av min hals. Men då fick mor nog.

”Nej!”
Skrek hon och puttade till kvinnan i bröstet så hon snubblade
bakåt. ”Det halsbandet har Katja fått av sin mormor. Det ska hon
fortsätta att ha!” Kvinnan ryggade tillbaka och stirrade konstigt
på mor men mor brydde sig inte.

”Gick
det bra Katja?” Hon såg ängsligt på mig.

”Jodå,
det gick bra.” Svarade jag. Kvinnan rotade än en gång i det stora
skåpet. Så tog hon fram en stor skylt som det stod Regler på.

Regel
nummer 1. Man ska inte prata före man blivit tillsagd.

Regel
nummer 2. Gör alltid som Herrarna säger.

Regel
nummer 3. Prata aldrig eller reagera på något De Andra (Pojkarna)
gör eller säger.

Om
du bryter mot någon av reglerna så blir du hårt straffad.

”Det
var det dummaste jag har hört! Man ka … ” Jag satte handen för
munnen på mor och skakade på huvudet. Hon tittade på regeltavlan
och nickade. Hon förklarade med tecken för Inga och Lalla så att
de också förstod. Kvinnan visade oss vägen till åkrarna och på
vägen dit så tecknade hon att Herrarna var män och deras fruar.
Hon tecknade också att hon själv hette Tina. Hon tecknade också
att mitt halsband var något som jag skulle hålla gömt om jag ville
ha kvar det. När vi kom ut dit så var det så många kvinnor och
flickor som jobbade i landet att jag inte kunde räkna. Tina visade
oss till en ledig plätt med orensad mark och satte sig ned för att
börja jobba.

”Ska
du … ” Jag satte återigen handen för mors mun och såg strängt
på henne. Hon såg sig omkring för att se om någon av Herrarna som
vaktade åkern hade hört henne. Som tur var så hade ingen det. Vi
rensade och rensade ända tills det inte fanns någon mer plätt att
rensa. Då hörde vi en vissling och vi tittade upp. En av Herrarna
stod på en liten upphöjning lite till höger om där vi jobbade.
Hon hade en lång svart klänning och sitt röda hår uppsatt i en
stram knut.

”Nu
är arbetet avslutat för idag!” Ropade hon så att alla skulle
höra. ”Ni får gå till er sovsal och vänta lite, sedan ska vissa
av er tjänstgöra i köket med disken. Där efter får ni alla ett
kvällsmål.”

Hon
klev ner för upphöjningen och alla kvinnor och flickor började
röra sig mot huset. När vi kommit till vår bädd så slängde jag
mig på den. Jag var helt slut. Hemma så hade jag ju också jobbat,
men inte så här länge och hårt. Jag reste mig för att leka
blindbock med Inga och Lalla för att fördriva tiden lite, men jag
ville helst av allt sova.

Flera
dagar hade varit liknande så jag var halvdöd. Jag hade inte sett
Frosten på hela tiden. Han var ju på gården men utom räckhåll
för mig. Så nära men så långt borta.

En
lång stund, efter dagens arbete i landet, kom en Herre in och
förmedlade att de ätit och att några av oss skulle diska. Mor var
en av de kvinnor som blev utvalda. Hon kramade om oss och gick iväg
med bestämda steg. Inga och Lalla fick leka själva ett tag för jag
orkade inte, så jag la mig på bädden där det säkert var massor
av löss, men jag orkade inte stå eller ens sitta. Jag slöt ögonen
och tänkte på Frosten, och av någon konstig anledning så slog
mitt hjärta fortare när jag tänkte på honom och hans fina ögon.
Så tänkte jag på de döda barnen, och jag grät några ljudlösa
tårar, men snabbt gick sorgen över i ilska. Jag tänkte på Frosten
igen. Varför ska man börja gilla någon mer när man vet att man
kanske aldrig mer kommer att ses!? Jag suckade en ilsken suck, satte
mig upp och hoppades att föräldrarna till de döda barnen hade
ägnat mycket tid och kärlek till dem. Jag kunde ju inte ligga och
slöa när jag inte visste hur mycket tid jag hade kvar att vara med
dem jag älskar så jag gick fram till Lalla som satt och lekte med
något hon hittat och tänkte fråga vad det var för något. Men hon
trycktes ut från mig. Jag blev med ens kall inombords. Det var samma
sak som hade hänt när det brann. Jag ryggade tillbaka mot bädden
så jag inte skulle göra henne illa. Hennes ögon var uppspärrade
och jag såg en liten tår trilla ner för kinden. Inga var på andra
sidan rummet, så jag kunde inte ropa till henne att hon skulle
trösta sin syster så jag lugnade ner mig och gick försiktigt fram
till Lalla. Jag kunde röra vid henne! Hon trycktes inte ifrån mig!
Jag drog henne intill mig och vaggade henne tills hon slutade gråta.

En
stund senare satt jag fortfarande med Lalla i famnen men sovande nu,
när det lät från dörren. In kom kvinnorna som diskat. De hade med
sig mat och vatten. Men det var något som inte stämde. Mor var inte
med. Det kanske hade hänt något. Jag reste mig och la försiktigt
ner Lalla på bädden. Sen gick jag till Tina som vi bekantat oss
lite med och tecknade att mor inte var här och att jag skulle gå ut
och leta efter henne. Jag frågade också om hon kunde ta hand om
syskonen. Hon nickade och jag gav mig av.

Det
hade börjat regna och dropparna smattrade mot taken. Jag smög längs
husväggen och tyckte det var konstigt att de inte hade reglat dörren
när de kommit med diskarna. Men de kanske bara glömde det. När jag
kom till hörnet så såg jag försiktigt runt knuten. Inget. Jag
gick sakta med handen längs väggen och kände mig fram med händer
och fötter. Jag fortsatte att gå tills jag gick in i ett staket.
Det brakade lite och jag stod blickstilla. När inget mer hände så
smög jag vidare över staketet ännu försiktigare än innan. Jag
hörde mansröster så jag antog att jag var vid en vaktstuga vid
pojkarnas sovsal. Då kanske jag kan hitta Frosten. Tänkte
jag hoppfullt. Som tur var så fanns det inga fönstergluggar på den
här sidan av vaktstugan så jag smög enkelt förbi. På andra sidan
var sovsalen. Jag funderade, med sinnena på helspänn, på hur jag
skulle kunna komma i kontakt med honom. Efter en stunds funderande så
kom jag på att vi hade gjort en melodi. Jag visslade den och
väntade.

Hoppas
att ingen vakt hörde det där.
Tänkte jag. Det hände
ingenting och mitt mod sjönk. Jag började smyga mig vidare mot
storgården för att försöka hitta mor men hörde steg bakom mig.
Jag stelnade till.

Tänk
om någon av vakterna hade hört min vissling.
Jag
kände en hand över min mun och en på axeln. Jag skrek, men mitt
skrik dämpades av handen. Jag försökte slita mig loss men en
lugnande röst, som jag väl kände igen, viskade:

”Håll
tyst! Annars kommer det vakter!” Jag kunde inte tro att det var
sant. Frosten var här. Han var verkligen här. Jag vände mig
långsamt om och omfamnade honom.

”Jag
är så glad att du lever!” Viskade jag medan tårarna började
rinna och blandes med regnet. Det hade varit så mycket tårar och
ledsna ansikten på senare tid att inte jag heller stod ut.

”Mor
är borta. Hur är det med de andra? Mår de bra? Vi har jobbat hela
dagen på åkern och jag är helt färdig … ” Han höll handen
för min mun.

”Någon
kanske hör oss.” Han vände upp mitt tårrandiga ansikte och
torkade tårarna. ”Jag är också glad för att du lever. Ledsen
för att du fick vänta, men det var lite svårt att komma ut utan
att någon upptäckte det.” Han tittade sig snabbt omkring och
fortsatte sedan. ”Assar och Valde mår fint men Moses har blivit,”
han tvekade. ”Straffad för att han sade emot en av Herrarna.”
Han gjorde en paus, suckade och såg mig djupt i ögonen. ”Han
kanske inte överlever en dag till.” Jag började gråta igen och
kramade honom ännu hårdare och tryckte ansiktet mot hans bröst.
Frosten vände upp mitt ansikte och kysste mig. Först blev jag så
förvånad att jag slutade gråta men så fortsatte tårarna att
rinna och jag kysstes tillbaka. Det lät så mycket av regnet att vi
inte hörde stegen förrän det nästan var för sent. Frosten såg
sig över axeln, började springa och drog mig med sig.

”Vad
gör du?” Ropade jag över dånet från regnet som tilltagit
ytterligare i styrka och det hade börjat åska.

”Det
är någon bakom oss!” Svarade Frosten. Mitt hjärta skenade. Vi
hade blivit upptäckta. Jag pressade min kropp att springa ännu
fortare. Vi sprang och sprang men vi såg nästan inget genom regnet.
Jag såg något mörkt framför oss. Det måste vara skogen, om vi
bara kunde komma dit så skulle vi vara ganska säkra. Plötsligt
hörde jag ett svischade ljud bakom mig, och sekunden efter så hade
Frostens grepp om min hand lossnat. Nu låg han på marken och vred
sig i smärtor medan han pressade handen mot låret där en pil stack
upp.

”Spring.”
Sa han halvkvävt. Jag visste inte vad jag skulle göra. Någon hade
skjutit Frosten och nu skulle de snart komma ikapp oss. Jag grep tag
i hans arm och släpade honom runt närmaste hörn. Där släppte jag
honom och sjönk ner på huk vid hans sida och frågade honom, halvt
panikslaget, vad vi skulle göra.

”Rädda
dig själv medan du kan.” Sa han med halvkvävd röst som dröp av
smärta. Jag tänkte på inga villkor lämna honom och ha
skuldkänslor resten av livet för att jag inte gjorde något. Jag
trevade på marken och hittade en vass sten. Det började formas
någon slags plan i mitt huvud. Men jag visste inte om det skulle
fungera. Jag tog stenen och skar av en remsa tyg längst ner på min
klänning. Sen tog jag den och knöt runt Frostens lår ovanför
pilen. Det skulle i alla fall stoppa blodflödet lite. Om jag fick ut
pilen ur låret skulle det vara ännu bättre, men jag vågade inte
röra den allt för mycket. Det kanske skulle skada honom. Frosten
reste sig försiktigt upp på armbågarna för att kyssa mig ännu en
gång.

”Vi
måste härifrån.” Sa han. Smärtan fanns där men den var ganska
väl dold. ”Om du håller mig om axlarna så kanske jag kan hoppa
fram på ett ben.” Jag ville inte skada honom mer så tveksamt
skakade jag på huvudet på huvudet. Jag ville att han skulle vara
säker och inte ha ont mer. Om vi kom oss härifrån i regnet, så
skulle vi kanske kunna rädda oss till skogen. Jag nickade lite
tveksamt men hoppfullt och hjälpte honom upp. Jag kikade fram runt
hörnet för att se att de inte hade märkt att vi kommit undan. Det
var folktomt på gatan. Han stödde sig på mig och vi linkade iväg.

Det
tog oss lång tid att komma till skogsbrynet. Frosten kunde knappt
gå, trots min hjälp. Han sjönk ner på marken och stönade.

”Jag
klarar inte av att gå mer.” Sa han halvkvävt. ”Leta reda på de
andra och hämta mig här sen. Jag måste bara hämta lite krafter.”
Jag gick motvilligt ifrån honom men jag visste att han hade rätt.
Han skulle inte orka att gå någonstans utan att vila först. Pilen
stack ju fortfarande ut ur benet och smärtade säkert väldigt
mycket. Om jag hittade mor så kanske hon kunde hjälpa honom att få
ut den.

Jag
gick tillbaka samma väg vi kommit och hittade snart en liten klunga
med människor. När jag kom lite närmare så såg jag att det var
mor, Lalla, Inga, Tina och några andra kvinnor från vår sal. När
jag gick fram till dem så blev mor så överraskad att hon stapplade
bakåt.

”Herrarna
sa att de hade skjutit dig.” Hennes ögon fylldes med tårar. (Det
var värst vad hon hade blivit känslosam på några veckor bara).
Hon slog armarna om mig och kramade mig så hårt att jag nästan
inte kunde andas.

”D
… et räck … er.” Flämtade jag och kippade efter luft. Hon
släppte mig och såg på mig med sorg och kärlek i blicken.

”Var
var du?” Frågade jag. ”Du kom inte tillbaka med dem andra.”

”Jag
blev tvingad att diska det jag diskat en gång till, för de tyckte
att jag hade diskat för dåligt.” Jag kom på att jag hade lämnat
Frosten i skogen och berättade snabbt vad som hänt, men uteslöt
kyssen. Vi satte av mot skogen och när vi kom till platsen som jag
hade lämnat Frosten så greps jag av panik. Det var ingen där. Jag
började gråta. Stilla tårar rann ner för kinderna. De hade hittat
honom. Mor kramade mig och tacksam slöts jag in i hennes armar.

Vi
gick igenom skogen i flera dagar och på nätterna sov vi under
träden. Jag grät mig till sömns varje natt. De hade säkert dödat
honom. När vi hade vandrat länge, länge och var väldigt trötta
och hungriga så såg vi en liten by nere i en dal. Vi fick nytt hopp
och satte kurs mot den. När vi efter ytterligare en dag kommit fram
så fick vi först ett avtvaktande välkomnande. Men när vi
berättade att vi hade varit slavar hos Herrarna så blev de lite
vänligare. De hade många stadsbor som kom därifrån. Vi fick till
att börja med ett rum på värdshuset Gristrynet. Efter några dagar
fick vi ta över ett hus som det bodde en gammal dam i, men hon avled
tyvärr. Vi flyttade in och fick överta alla hennes saker, för hon
hade inga barn som kunde ta dem. Jag saknade så klart vår gamla by
men det här var också en bra och trevlig stad.

Några
månvarv efter händelsen började jag skriva ner det som en dagboks
berättelse. Så här blev slutet:

Jag
saknar så klart Frosten enormt mycket. Men mor säger att jag måste
komma över det och gå vidare i livet. Inga och Lalla har skaffat
nya vänner och har väldigt trevligt med dem. Nu har det gått ett
jordvarv sedan vi blev lurade till slavar och jag drömmer
fortfarande mardrömmar ibland om händelsen.

Sista
delen i den sanna berättelsen av och med Katja Livadotter.

P.S.
Halsbandet hade en kraft. Om personen som bar det blev mycket
upprörd eller arg så skulle det utlösa ett kraftfält runt
personen. Det var det halsbandet som Herrarna ville ha för att
använda i strid. Men de visste inte att man behövde vara arg och ha
den speciella kraften själv för att det skulle fungera. Jag har
kraften för att min mormor var shaman. Hon är tyvärr död nu. Jag
använder inte halsbandet längre för att inte skada någon.

Epilog

Tre
jordvarv efter händelsen

Jag
gick till torget en marknadsdag för att sälja våra ägg och
grönsaker. Jag ställde mig på vår vanliga plats och började
lägga upp äggen, löken och de andra grönsakerna på bordet. När
jag nästan var färdig föll en skugga över bordet, som frågade
hur mycket mina varor kostade.

”Två
kopparmynt för ett ägg och ett silvermynt för grönsakerna per
styck.” Svarade jag automatiskt medan jag fortsatte med att lägga
upp råvarorna. Skuggan var fortfarande kvar så jag tittade upp. Jag
såg in i de finaste ögon jag sett. De var bruna och väldigt
djupa., och jag var helt säker på att jag hade sett dem förut även
om det var länge sedan. Då sa Frosten:

”Jag
har hittat dig.” Så gick han runt och kramade om mig. Jag blev
helt ställd. Vad gjorde han här? Var inte han död? Hade
inte Herrarna tagit och dödat honom? Jag backade ut ur omfamningen
och frågade lite försiktigt hur han kom undan. Han satte sig på
min stol och började berätta.

Han
hade hört steg i närheten och kravlat sig till ett träd där han
hade suttit och försökt att vara tyst. Han hade säkert somnat för
när han vaknade så var det morgon och vi var inte där. När han
var säker på att det inte var någon i närheten så tog han och
drog ut pilen. Det hade gjort så fruktansvärt ont att han hade
skrikit högt. När han fått ut den så band han om bandaget, det
som var en del av fållen på min klänning, och linkade därifrån.
Han letade sig ut ur skogen och kom till en stad. Det var inte den
staden vi var i nu. Han letade efter mig och de andra i mängder av
städer. När han inte hittat oss på två jordvarv så gav han
nästan upp. Men så fick han höra från en bonde att han hade sett
oss på en marknad för några jordsnurr sedan, då förstod Frosten
att vi var i närheten. Det tog visserligen ett jordvarv till innan
han hittade oss men det var det värt.